–Revolutionen var ett fantastiskt pr-trick för filmen, säger Mohamed Diab när vi möts på Göteborgs filmfestival.

Han skrattar, men det finns allvar i skämtet. På grund av revolutionen hungrar omvärlden efter historier om Egypten, och Diab är en efterfrågad gäst på filmfestivaler världen över.

–Och filmen har ju samma tema som revolutionen – att bryta tystnaden, att kräva sina rättigheter. Det är en revolutionsfilm, säger han.

Kairo 678 handlar om tre kvinnor i den egyptiska huvudstaden som på olika sätt drabbats av sexuella trakasserier. Seba ligger i skilsmässa efter att ha blivit utsatt för ett övergrepp som hennes man inte kunnat hantera.

Nelly polisanmäler en man för sexuella trakasserier, något hennes fästmans familj inte kan acceptera.

Fayza blir antastad varje dag på bussen, men förmår inte berätta det för sin man. Enligt Mohamed Diab har 80 procent av Egyptens kvinnor utsatts för sextrakasserier. Det är straffbart enligt egyptisk lag, men eftersom offren skuldbeläggs av både sig själva och omgivningen är det ytterst få som anmäler.

Det dröjde till 2008 innan lagen för första gången prövades i domstol. Regissören följde den rättegången med stort intresse och ville veta mer.

–Jag började fråga kvinnor i min närhet om deras liv, och till min stora förvåning öppnade de sig för mig.

Filmen har mötts av starka reaktioner i Egypten, och flera rättsprocesser. Att kvinnorna i filmer tar till våld är provocerande för många. Andra menar att den är ren fiktion, att sexuella trakasserier inte förekommer i Egypten.

–Och jag klandrar dem inte, för jag var i samma situation för tre år sedan. Jag visste inget om detta – och vem skulle ha berättat det för mig? Min mamma pratade inte om det, inte heller min syster eller min fru. Hur skulle jag kunna veta? Rättegången var en väckarklocka för mig, och så vill jag att filmen ska fungera. När problemet är tystnaden så måste man provocera människor till att prata.

Vad betyder det en man gör en film om detta?

–Tyvärr är det så att när kvinnor talar om kvinnors rättigheter i Egypten så tas de inte på allvar. De anses partiska och inte tillräckligt trovärdiga. Det var ett av skälen till att jag ville regissera den här filmen själv.

Han är noga med att poängtera att han inte ser förövarna som onda människor. Tystnaden gör att de saknar förståelse för sina offer, och eftersom de nästan aldrig ställs till svars för sina handlingar är det svårt att få dem att inse vilken skada de gör.

–Det är viktigt att försöka förstå hur förövaren tänker, annars kan vi aldrig komma tillrätta med problemet. Och sextrakasserier är symptomet, inte sjukdomen. Sjukdomen är fattigdom, politiska problem, sociala problem, kvinnosyn – vi måste fixa allt detta, och se till att lagen efterföljs och rättvisa skipas. Det kommer att ta många år.

Mohamed Diab har engagerat sig i revolutionen och står ofta framför tv-kamerorna som talesperson för rebellerna (”I Egypten är jag mer känd som politisk aktivist än som regissör”). Nu är målet att få militären att arrangera presidentval och lämna över makten.

–Innan det har skett så är det nästan omöjligt att tänka på film eller skriva manus. Ibland känns det trist, jag saknar skapandet. Men då tänker jag att det här kommer att påverka landet i hundratals år och det förtjänar att jag offrar ett, två, tre år – så många som det krävs.