–Jag hatar gnäll, det är det värsta jag vet. Folk som bara gnäller och säger ”porren är dålig, samhället är dåligt”. Jag tycker att det är bättre att göra något än att inte göra något, säger filmaren Mia Engberg.

Vi sitter på en solig parkbänk och pratar om porr, ett högexplosivt ämne trots decennier av debatt. Mia Engberg är van att värja sig för attacker – hon klev in i det offentliga samtalet för sju år sedan, med den erotiska kortfilmen Selma & Sofie. Den slog publikrekord på biografen Zita och säljer fortfarande bra på dvd. Men själv känner Mia Engberg att filmen blev lite för gullig för att kallas porr.

–Och eftersom den nästan är den enda kvinnoproducerade erotiken­ som gjorts i Sverige så blev det som att den skulle representera hela den kvinnliga sexualiteten, vilket blev helt missvisande. Jag kände att det måste komma en större mångfald, för kvinnans sexualitet är ju väldigt mångfacetterad – den innehåller en massa olika böjelser och drifter.

Nu följer hon upp Selma & Sofie med Dirty diaries, en episodfilm där en mängd filmare med olika sexuella preferenser ska filma sig själva när de har sex. Alla medverkande äger filmen tillsammans och projektet har fått 350000 kronor i stöd från Svenska filminstitutet.

–Vanlig mainstreamporr är så himla fantasilös. Det är trist att sexualiteten, som är en så otroligt rik källa att ösa ut, kan göras så tråkig. När man kan göra så spännande filmer om nästan allting annat, varför kan man inte göra det om sex? Det vill vi undersöka, går det verkligen inte att göra mer spännande porr är så här?

Idén till Dirty diaries föddes när Mia Engberg fick i uppdrag att göra en film med mobiltelefonkamera till Stockholms filmfestival. Hon och några vänner bestämde sig för att filma sig själva­ när de onanerade, något som väckte starka reaktioner.

–Det var bara våra ansikten och när man kommer så får man ett väldigt speciellt ansikts­uttryck, helt inåtvänt. Filmen ­lades ut på nätet och folk skrev kommentarer som ”fy fan vad äckligt – kunde de inte åtminstone ha sminkat sig?”. Det är intressant att det är så provocerande att se en kvinnas njutning.

Feministisk porr är än så länge bara ett fenomen i marginalen, i jämförelse med mainstream­porrens miljardapparat. Den som vill se feministisk porr får söka sig till de oberoende produktionsbolagens egna webbshoppar – i de vanliga kanalerna når den inte ut. Christian Subbayya är inköpare av porr på Canal plus, som tillsammans med TV1000 står för porrutbudet i det svenska ­kabelnätet.

–Jag tror inte att kvinnor vill konsumera porr regelbundet. Det är inget man gör två gånger i veckan och det är inget man betalar för. Kvinnor skaffar inte ­Canal plus för att se på porr. Vi anpassar oss till den största målgruppen, och därför tänker jag på killar först och främst när jag köper in.

Men det råder delade meningar om kvinnors intresse för porr. För tre år sedan tog kvinnorna bakom sexshoppen Good for her i Toronto initiativet till The Feminist­ porn awards, en gala som hyllar hela spektrat av feministisk porr. Priser delas ut i kategorier som ”årets transfilm”, ”årets mångfald” och ”årets indie­porrpionjär”. Galan har fått mycket uppmärksamhet i kanadensiska och amerikanska medier, och redan första året tredubblades Good for hers försäljning av alternativa porrfilmer.

–Studier har visat att många kvinnor söker efter porr på internet. Men de flesta kvinnor vet inte om att det finns en sådan variation­ att tillgå – därför drog vi igång galan och nu har vi utsålt varje gång, säger galans organisatör Alison Lee.

Hur avgör ni vad som är feministisk porr?

–Det är inte lätt. Det kan vara att filmskaparen definierar sig som feminist, men ibland bedömer vi att en film är feministisk även om filmaren inte är det. Våra kriterier är att filmerna ska visa äkta kvinnlig njutning och spränga konventioner för sexuella skildringar.

–Många människor letar efter sexuella bilder som stämmer överens med dem och deras liv. Självklart har porr med fantasi att göra men någon slags verklighetsspegling är också viktig – och det sysslar inte mainstreamporren alls med, säger Alison Lee.

Christian Subbayya hävdar att porrindustrin har försökt skapa ”kvinnoporr” för att locka nya konsumenter, men att de satsningarna har blivit ekonomiska fiaskon. Och det är pengarna som är vattendelaren mellan den traditionella porren och den alternativa. Precis som inom den vanliga filmen finns det stora kommersiella aktörer som vill tjäna så mycket pengar som möjligt, och små oberoende producenter som är mer intresserade av att skapa intressanta filmer.

–Det största problemet med mainstreampornografin som jag ser det är att den är renodlat kommersiell, säger Mia Engberg. Man lägger så lite tid som möjligt på det man gör för att få ut så mycket pengar som möjligt. Rå kommersialism blir ofta både platt och inhumant.

Alison Lee:

–Om man ser mainstreamporr som gratulationskort – de är billiga, finns överallt och har ett ganska fattigt innehåll – så kan man se den alternativa porren som konst. Människor njuter av sexuella skildringar och en del är tråkiga och monotona, och en del är vackra och upplyftande och får en att fundera över sin egen sexualitet, sina egna fantasier och på världen i stort.

För två år sedan föddes det svenska nätverket Postporn, vars medlemmar producerar olika typer­ av pornografiska bilder. Här samlas fotografer, målare, modeller, skribenter, skulptörer och animatörer som vill göra postpornografi, en reaktion på den traditionella porren. De arrangerar­ gemensamma utställningar och försöker skapa debatt kring alternativ pornografi.

–Det är en spännande utveckling, att vi är så många som kommer från porrmotståndet och vill göra något nytt. Att slippa ”ja/nej”-debatten och kunna fokusera på att i stället göra något bra tillsammans. Det ger mycket mer styrka, säger Postpornmedlemmen och fotografen Elinore Lindén Strand.

Vem vill du ska se dina bilder?

–Jag riktar mitt material till den vanlige porrkonsumenten, en vit medelålders man med medelinkomst. Jag tror att de ofta bär ett tungt ok av negativa förebilder, de behöver utmana sin uppfattning om både sin egen och andras sexualitet. Det är viktigt att man utmanar alla sexualiteter, kanske främst sin egen.

Mia Engberg hoppas att Dirty dairies ska bli startskottet för en våg av feministisk och alternativ porr.

–Jag är i grunden dokumentärfilmare, det är mitt yrke och min stora passion. Min roll i det här är att jag vill avskaffa mig själv, jag vill inspirera andra förmågor att ta över och skapa distribution och produktion av alternativ erotik.

–Det här är ett experiment. Om tio år, när vi har gjort filmer på olika sätt och träffats och samtalat och visat och provat och bråkat, så kanske det visar sig att det inte går att göra feministisk porrfilm. Det kanske är svaret på frågan. Men vi måste i alla fall försöka.