I Ibsens Ett dockhem söker Nora efter det ”vidunderliga”, det som ska göra hennes och Torvalds liv ihop till ett äktenskap och henne till en människa. I över ett sekel har man diskuterat och förfasats över det tabubelagda hon gör efter slutrepliken: lämnar sina barn.

De har fortsatt dyka upp i litteraturen sedan dess, kvinnorna som tar sig utanför familjens murar. Alberte, som väljer konstnärskapet framför sonen och mannen, i norska Cora Sandels trilogi från 1920- och 30-talen är ett lysande exempel. Och häromåret, i Maria Svelands succé Bitterfittan, åkte 30-åriga Sara till Kanarieöarna för att fundera på sitt kärnfamiljsliv och gjorde bitterfitta till ett vedertaget begrepp.

I höst ser vi en mindre våg av böcker där kvinnor, i kölvattnet av Bitterfittan, har sprängt sig utanför familjen. Och då handlar det inte bara om en vecka på Teneriffa.

–Det är helt klart ett slags Albertegrej. Man vill förverkliga sig och så upptäcker man att ett barn har man ju inte då och då utan hela tiden och då blir det svårt, säger Karin Nykvist, forskare i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

I debutanten Viktoria Myréns bok I en familj finns inga fiender spottar huvudpersonen Maries man fram redan på första sidan: ”Lämna sina egna barn. Fy fan”. Marie ska då just dra ifrån honom och de två barnen och köra långt därifrån till mormoderns gamla hus på landet. Väl där funderar hon: ”Jag kan inte vara den enda föräldern. Eller är det bara jag som inte håller ihop?” Och: ”Kan man välja bort sina barn? På riktigt. Inte i ett par månader, utan för alltid.”

I Sara Kadefors nya roman Borta bäst förstår man först efter ett tag varför Sylvia har stuckit ifrån dottern, maken och huset för att bo i sin bil och börja dagen med att gå på Ikeas toalett först av alla, innan den luktar urin och blöjor.

När hon kommer in i sitt gamla hem konstaterar hon: ”Jag förstår inte varför jag tror så starkt på kärnfamiljen först när jag slipper vara en del av den själv.”

I Helena von Zweigbergks Sånt man bara säger, som kommer i oktober, har huvudpersonen Susanne flyttat ifrån sin man och tre bonusbarn. Också i hennes huvud snurrar tankarna: ”Borde jag bjuda mer motstånd? Kämpa för tvåsamhet och gemenskap? Vem vet?”

Viktoria Myrén tycker att temat i hennes bok är något som fortfarande är så tabubelagt att vi låtsas att det inte finns.

– Bilden av moderskärlek är så självklar. Det framställs som att man bara trycker på en knapp och så kommer man automatiskt att älska sitt barn. Så är det oftast – och ofta. Men jag har själv två barn och vet att det finns situationer när man inte tycker om dem. Men det är väldigt tabu att ha fula känslor inför sina barn. Jag har förstått av reaktionerna jag har fått att det inte bara är Marie som känner så här.

Karin Nykvist skrev i sin recension i Sydsvenskan av I en familj finns inga fiender att Marie inte är ensam, lika lite som Sara i Bitterfittan var det: ”Vi-vantrivs-i-familjen-litteraturens klaustrofobiska småbarnsföräldrar har sina verkliga motsvarigheter, utspridda över landets villaförorter. Jag tror att böcker som dessa visar på sjuttiotalisternas största problem: vi går omkring och tror att Pippis krumelurpiller verkligen finns.”

–Vi 70-talister fick höra att vi kunde göra allt och fick ofta frågan: ”Vad ska du bli när du bli stor?” Att man skulle bli mor och behöva ta ansvar för andra pratade ingen om. Så nu kommer de här böckerna med folk som känner sig lurade av att de inte ska få tänka på sig själva hela livet, säger Karin Nykvist.

– Jag har själv tre barn och kan tänka: ”Skärp dig!”. Samtidigt förstår jag problematiken för jag har också blivit förvånad, ”jaha man kunde inte gå framåt lika snabbt i karriären som alla andra när man har 17 barn och är hemma och kokar äppelsaft”.

–Män har ju gjort och tänkt så i alla tider, men nu tänker även kvinnor så.

Vad behöver hända för att Marie, Susanne och Sylvia inte ska tvingas fly? Ökad jämställdhet där männen tar sitt fulla ansvar är ett svar och det är ju det romaner som Bitterfittan utropar.

Man kan också vara mer pessimistisk och tänka på den fortsättning Nobelpristagaren Elfriede Jelinek skrev till Ett dockhem, Was geschah, nachdem Nora ihren Mann verlassen hatte. Den berättar inte om en lycklig Nora som nu har hittat det vidunderliga. Nej, snart är hon offer för manligt förtryck igen. Och litteraturhistorien kan fortsätta med nya böcker om bitterfittor som vill rymma från en familj som känns som en fotboja.

Eller så nöjer sig alla kvinnor med att vara som i TV 3:s nya dokusåpa Svenska Hollywoodfruar. Bara finna sig i att le och vara snygga och konstatera sådant som en av fruarna, Anna Anka, gjorde i den omtalade debattartikeln häromdagen: ”Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen.” Bitterfitta goodbye, Anna Anka hello.

Eller så ser vi om några år en helt ny våg av romaner. De om kvinnor som skippat både make och barn. Allt för att varken bli en Nora eller en Anna Anka.