– Efteråt var det fruktansvärt att se hur vänner och grannar började undvika oss. Som om vi var smittade. Efter ett tag blev vi nästan helt isolerade.

Mitt emot mig på restaurangen sitter Julia Nuñez Pachelo, och hennes dotter, Joana Fernandez. Vi äter middag i Havanna, två trappor upp och med utsikt över den breda Paseo de Marti, och Julia berättar hur det var när hennes man greps och sattes i fängelse, för snart fyra år sedan.

Adolfo Fernandez Sainz fick 15 år för att han som journalist hade ”bedrivit antikubansk verksamhet”, enligt domarens slutord.

Amnesty International där­emot talar om honom som en samvetsfånge, en av dem som oskyldigt fängslades under en stor razzia. Merparten var journalister, redaktörer, författare, fotografer, bibliotekarier och demokratiaktivister. I snitt dömdes de 75 gripna till 20 års fängelse.

Räden ägde rum i mars 2003, i början av USA:s invasion av Irak. Just när det mesta av världens mediala uppmärksamhet riktades mot Mellanöstern beordrade Fidel Castro sin säkerhetspolis att fängsla oliktänkande – samt beslagta deras skrivmaskiner, datorer, printrar, kopieringsapparater och kameror, i syfte att avvärja ”ett allvarligt hot mot revolutionen”.

Varför var razzian nödvändig? Och varför kan man inte läsa spanska El País på Kuba, utan endast partiets egna dagstidningar?

–Det finns tyvärr en djup paranoia bland våra ledare. De ser hot där inga finns, och upplever det som att vi fortfarande är i krig, säger en professor i engelska som vi äter middag med nästa dag. Som många andra vågar han inte ha sitt namn i tidningen.

–De borde låta oss resa mer, och läsa utländska tidningar. Av samma skäl som turismen faktiskt rymmer något bra. Vi behöver exponeras för andra kulturer.

Jag får inte missförstå honom. Han menar att det har skapats mycket gott på Kuba under Castro, och mycket som vanligtvis inte finns i denna del av världen, som fria daghem, fri utbildning och fri sjukvård.

Det finns inget behov av ett systemskifte, förklarar han. Partiet vill folkets bästa. Däremot måste det till avsevärda förbättringar, som mer öppenhet och mindre kontroll – och fängslandet av de 75 var ett stort steg bakåt.

Andra som vi möter ser det alls inte så:

–I själva verket var de 75 agenter för USA, och de fick direkt stöd av CIA. Vi har tydliga bevis för det, säger dokumentärfilmaren Estela Bravo med hetta, under en tredje middag i Havanna.

Hon har gjort ett trettiotal filmer, varav många om Kuba – som till exempel ett omskrivet porträtt på Fidel Castro – i samarbete med respekterade Channel Four i London.

Hemma i vardagsrummet hänger ett foto på henne och ”Che” Guevara, och hon känner personligen barnen till både honom och Fidel Castro.

–Du ska inte jämföra Kuba med Sverige, du ska jämföra vad som har åstadkommits i vårt land med vad som inte har gjorts på Haiti och Jamaica. Har du till exempel sett några gatubarn här?

Bravo är amerikanska och har bott i Havanna i snart femtio år, och merparten i Miramar, stadens finaste område. Fast de tre barnen har flyttat till USA. De bröt upp under krisåren i början av 90-talet, som tiotusentals andra kubaner.

–Estela Bravo är en mycket populär kulturpersonlighet, säger professorn när han skjutsar oss tillbaka till hotellet i sin skramliga Lada. Inte bara för sina dokumentärer utan också för att hon kommer från Amerika, och kan flytta tillbaka precis när hon vill. Men hon stannar på Kuba. Vi har en särskild slags gemenskap här, brukar hon säga, en som inte baseras på pengar.

Den stora razzian år 2003 har fått oppositionen att bli än mer försiktig, förklarar flera som jag talar med. Men det finns undantag, som Kvinnor i vitt, som består av hustrur, mödrar, systrar och döttrar till de 75. Varje söndag demonstrerar ett 50-tal av dem i S:t Ritakyrkan i Havanna.

Julia Nuñez Pachelo är en av de drivande krafterna bakom föreningen:

–Färgen representerar våra mäns oskuld, och den heliga Rita står oss mycket nära. Enligt traditionen är hon de omöjliga mirak­lens helgon.

För drygt ett år sedan fick Kvinnor i vitt Europaparlamentets Sacharovpris för sin kamp för mänskliga rättigheter, men ingen av dem erhöll tillstånd att resa till Strasbourg för att ta emot utmärkelsen.

–Jag var hemmafru fram till dess att Adolfo fängslades, och inte alls engagerad i politik, säger hon och ser trött ut. Myndigheterna har tvingat mig att bli oppositionell.

Den kubanska oppositionen är svag och splittrad, och omvärldens stöd är nödvändigt, förklarar hon, och berättar att internationella påtryckningar hittills har lett till att 16 av de 75 har släppts.

För hennes man har förhållandena i fängelset blivit något bättre, och numera får han till exempel vistas utomhus på en rastgård en timme per dag. Fast domen står kvar.

En annan förbättring handlar om familjens möjligheter att kommunicera med omvärlden. Två gånger i veckan kan dottern e-posta och surfa på det amerikanska intressekontoret i Havanna. Det var så vi först fick kontakt.

–Tre saker förändrar Kuba på djupet, förklarar professorn när vi till slut stannar framför hotellet, och han stänger av motorn: Nätet, turismen och alla illegala paraboler. Jag vet, du ser inga på taken, för de står i folks vardagsrum, för att undvika upptäckt. Men tro mig, de är mycket vanliga och många säljer anslutningen vidare till sina grannar, så att till slut har alla i huset kabel-tv.

Hans son är internetuppkopplad två timmar per dag på sitt arbete. Merparten av tiden går åt till jobbet, men då och då läser han El País, och kan berätta om vad som händer utanför Kuba.

Fast uppkopplingar, paraboler och turister leder endast till en marginell förändring, förklarar professorn och låter uppgiven.

–Inget kommer att mildra förtrycket fram till att Castro dör, och inte sedan heller. Hans bror tar över och kommer att liberalisera ekonomin, ungefär som i Kina, som flera i regeringen har besökt. Men kontrollen består, ända tills vi får en ny generation ledare – och en regering där ingen längre bär uniform. Revolutionen är faktiskt över.