I SvD 29/8 förespråkar Jesús Alcalá en lag mot heltäckande slöja, och åberopar FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor. Men som Joan Wallach Scotts påpekar i ”Slöjans politik” (2007, svensk översättning recenserad i SvD 25/6 2010) har slöjan – heltäckande eller huvudduk – i väst blivit symbol i en kamp som handlar om mycket mer än ett klädesplagg. Den beslöjade kvinnan framstår både som hjälplöst offer och som personifierande ett diffust hot.

Därvid liknar hon andra fantasier om underordnade grupper. Tänk bara den sexistiska bilden av kvinnan som hora och madonna, eller den rasistiska bilden av den svarte mannen som präglad av barnslig oskuld och djurisk sexualitet.

Att Alcalá inte beaktar detta är både naivt och ansvarslöst. Han efterfrågar lagstiftning snarare än att, som idag, låta frågan avgöras med hänsyn till varje situations specifika omständigheter. Därmed skapar han bilden av den beslöjade som ett generellt (nationellt) problem, eller rentav ett generellt (nationellt) hot.

Bilden underblåses av att Alcalá undrar om rätten att klä sig som man vill också bör gälla Ku Klux Klan eller svartluvade demonstranter. Mot invändningen att det handlar om alltför få kvinnor för att lagstiftning skall vara befogad, frågar han om man av samma skäl skall avstå från att lagstifta mot bortgifte av barn.

Slöjbruket jämförs antingen med Ku Klux Klan, eller med barngifte, slaveri, trafficking och könsstympning. De senare är praktiker där lag och rättspraxis frånkänner personens samtycke juridiskt värde. Samma bör enligt Alcalá gälla här. Han ogiltigförklarar därmed på förhand den beslöjade kvinnans röst; som enbart offer är hennes egna motiv irrelevanta. Likväl framstår denna röstlösa kvinna som ett hot mot den öppna offentligheten: ”Där vi inte kan möta den andres ansikte – är det längre en allmän plats?”

I konflikt efter konflikt ser vi kvinnokroppen användas som symboliskt slagfält. En lag mot heltäckande slöja skulle inte bara stärka islamofobiska hotbilder, utan också ytterligare bekräfta den logik som gör kvinnokroppen till slagfält. Alcalá påpekar att majoriteten av de cirka 2000 kvinnor som bär heltäckande slöja i Frankrike är infödda. Dessutom har de flesta rötter i Nordafrika, där, enligt Alcalá, seden att bära burka aldrig funnits. Han skriver: ”Spontant kan man väl tänka sig två skäl till den således ’nya’ seden att täcka ansiktet. Att somliga muslimer radikaliserats /…/ just därför att de lever i västvärlden. Eller att vissa muslimska kvinnor (och deras familjer) känner särskild motvilja mot att det är otrogna /…/ män som får tillgång till kvinnans ansikte.”

”Man” föreställer sig alltså ”spontant” att den beslöjade kvinnan har vissa skäl att täcka sitt ansikte. Utifrån dessa antaganden vill ”man” rädda henne genom att reglera hennes klädsel. Objektet för lagstiftningsivern berövas röst. Hur kan detta vara sättet att bekämpa diskriminering? Genom att tysta? Alcalá talar om FN-konventionens påbud att ändra människors beteendemönster för att avskaffa fördomar. Gott så. Men var finns reflektion över de fördomar som möter kvinnor med huvudduk eller slöja, över ogiltigförklarandet av deras röster?

Frantz Fanon skrev 1959 i ”Algeriet av-slöjat” om slöjans roll i det algeriska befrielsekriget. Texten har kritiserats från feministiskt håll för att reducera kvinnor till instrument i männens kamp. Men Fanons analys av det koloniala samhällets begär att av-slöja den muslimska kvinnan – denna gäckande varelse som ser utan att bli sedd, denna provokation mot den västerländska individualismens krav på att få belysa varje enskilt ansikte, denna kropp som undanhålls maktens öga – ja, den analysen är knivskarp. Och har de senare åren bara vunnit i aktualitet.

Patricia Lorenzoni är idéhistoriker och skribent.