(Utdrag ur tidningen Levande Historia)

Historierna om Karl XV:s kvinnobravader och oäkta barn är så många att om bara en bråkdel vore sanna så skulle svenskarna med rätta kunna kalla sig ”det kungliga svenska folket”. På många håll i Sverige finns det än i dag människor som anser sig vara släkt med Karl XV, även om han aldrig kom att erkänna några av dessa påstådda ”barn på bygden”.

Då ”Kron-Kalle”, som han kallades i folkmun, var en liten prins fanns det dock inte mycket som talade för att han skulle bli en sådan Casanova som vuxen.

Hans barndomsår var tuffa. Karl led av svår stamning. Han hade som de flesta av sina syskon konstnärliga talanger och blev en hyfsat duktig amatörmålare. Men som liten hade han koncentrationssvårigheter och inte alls lika lätt att lära som sina mer begåvade bröder Gustaf, som kallades Sångarprinsen, och Oscar, den blivande Oscar II.

Eftersom det var Karl som skulle bli kung, och dessutom med det hjälteklingande namnet Karl, var dock trycket hårt på den lille gossen att han måste lyckas. Han grät och stammade, medan hans bröder fick beröm av den stränga modern. För att få slut på gråten blev han då och då inlåst i mörkret mellan dubbeldörrarna i salongerna på Stockholms slott. Stamningen kom han så småningom nästan helt över genom att tvinga sig själv att deklamera långa dikter med hög röst.

Karl XV började tidigt intressera sig för det motsatta könet, kanske sökte ynglingen tröst hos andra kvinnor han mötte som ett sätt att kompensera bristen på kärlek från modern. Föräldrarna, kung Oscar I och drottning Josefina, insåg att Karl måste stadgas med ett lämpligt äktenskap. De valde den nederländska prinsessan Louise, i Sverige kallad Lovisa.

Hon hade de bästa anor, var kusin till kungen av Nederländerna och släkt med kungahuset Hohenzollern. Svenska historiker påpekade dessutom förtjust att hon på mödernet var släkt inte bara med Gustav Vasa och Gustav III, utan även i 23:e led med Olof Skötkonung.

Rapporterna från det nederländska hovet var däremot inte bara positiva. Flickan var storvuxen, hette det, hennes ögon var blå men ”ej mycket stora”. Hon sades också vara närsynt och ha en stor mun. Hon beskrevs som allvarlig och jordnära, men samtidigt välutbildad.

Kronprins Karl kunde på plats själv konstatera att omdömena stämde, men hon hade något som ändå gjorde henne oerhört attraktiv: hon var förmögen. Äktenskapsförhandlingarna sköttes dock illa från svenskt håll. Den ständigt panke Karl ville inte att det skulle verka som att han var ute efter pengar. Han förklarade därför att Lovisas familj fick bestämma hemgiftens storlek. Och det gjorde den.

Alldeles för sent upptäckte Karl att i stället för de miljoner han bespetsat sig på fick han ”bara” 100 000 floriner.

Vigseln ägde i alla fall rum den 19 juni 1850 i Storkyrkan i Stockholm och så följde många dagars festligheter för det nygifta kronprinsparet. Bland annat firade de med en föreställning på Operan, där den dåtida svenska superstjärnan Jenny Lind gjorde ett bejublat framträdande.

Lovisa blev dock inte lycklig i Sverige. Hon var för blyg och charmlös för att göra sig i de tjusiga salongerna, och då hon ett år senare nedkom med en dotter blev det inte något stort jubel. Bara söner tryggade tronföljden, enligt successionsordningen var det bara män som kunde bli regenter.

Dottern fick samma namn som modern, Lovisa, men kallades allmänt för Sessan. Hon blev fint gift med den danske kronprinsen, blivande kung Fredrik VIII. Deras son Kristian blev kung Kristian X av Danmark. En annan son blev 1905 det fria Norges förste kung, Håkon VII.

Året efter Sessans födelse kom äntligen en son, Carl Oscar Wilhelm Fredrik. Stor glädjeyra utbröt i riket. Den tvåårige arvprinsen insjuknade dock i mässling 1854. Av oklar anledning rekommenderade läkarna kalla bad, varpå gossen fick lunginflammation och avled. Fyrtiotusen människor passerade den öppna kistan då den stod på lit de parade i slottet.

Till råga på eländet insjuknade Lovisa och läkarna kunde konstatera att kronprinsessan aldrig mer skulle kunna få barn. Det stod alltså tidigt klart att Karl XV skulle komma att efterträdas av sin bror Oscar, med vilken han inte stod på särskilt vänskaplig fot.

”Kron-Kalle” återvände till goda vänners lag och alla välkomnande kvinnors famnar. Namnen på många av dem är kända, som till exempel skådespelerskan Johanna Styrell, kallad Stjernblad, som fick bo på Väntorp på Ulriksdals ägor i Solna utanför Stockholm. Hon anses ha fött Karl en dotter, Ellen, som hela livet fick underhåll från en anonym källa.

Karl XV beskrivs som en person som gärna ville dominera och stå i centrum. Bland sina konstnärsvänner framträdde han ofta som skald och målare. Och när han umgicks med officerare spelade han rollen som hjältemodig militär. På inget av områdena gjorde han dock någon större lycka, och det var många som irriterade sig på hans ständiga behov av att posera. Men bland vanligt folk var han omåttligt populär – för sitt rykte som kvinnokarl och det otvungna sätt han uppträdde på då han träffade sina undersåtar.

Karl XV blev kung av Sverige 1859, och eftersom Sverige sedan 1814 var i union med Norge blev han kung även där, under namnet Karl IV. Under Karls tid på tronen genomdrevs många liberala reformer. Det är nu som den gamla ståndsriksdagen avskaffas och Sverige får en tvåkammarriksdag. Religionsfriheten och näringsfriheten ökar också. Husagan – husbondens och hans hustrus rätt att bestraffa sitt tjänstefolk – inskränks och ogifta kvinnor blir myndiga.

Den strängt konservative Karl XV bidrog dock inte själv till reformerna utan spjärnade emot på alla sätt han kunde. Landet styrdes i stället av skickliga politiker, som statsministern Louis De Geer och finansministern Johan August Gripenstedt.

Det var även nu, vid mitten av 1800-talet, som industrialiseringen tog fart på allvar i Sverige. Ångkraften gjorde sitt intåg, och med dess hjälp etablerades bland annat verkstads- och träindustrier. Karl XV är sannolikt också den svenske kung som invigt flest nya järnvägslinjer.

Men landet drabbades även av olyckor, svår missväxt och massvält under kungens regeringstid. Det var nu som den stora utvandringen till Amerika drog igång.

Lovisa och Karls äktenskap försämrades alltmer ju längre tiden led. Medan Karl förbrände sin kropp i sus och dus, blev Lovisa allt sjukare och alltmer religiös. Hon arbetade med välgörenhet och översatte religiös litteratur från engelska och holländska. 1871 drabbades hon av lunginflammation och dog, bara 42 år gammal.

Karl ville genast gifta om sig. Han siktade in sig på att fria till en 20-årig, rik polsk grevinna. Med hennes pengar planerade han att anlägga en park på Helgeandsholmen och rusta upp Ulriksdal.

Men innan Karl hann fria insjuknade han och avled totalt utbränd och utfestad i Malmö 1872, 46 år gammal.

Det blev statsbegravning i Riddarholmskyrkan, och sällan har en svensk kung sörjts så djupt och uppriktigt av de breda folklagren som Karl XV – trots att han i själva verket inte hade gjort så mycket av vikt för att förtjäna det.