Ingenstans i kulturvärlden får man se så mycket avsugningar och påsättningar som på operan. Expressens recensent Gunilla Brodrej hade goda skäl för sina utfall häromveckan mot den ökande sexualiseringen på operascenen. Malena Ernman fyllde på med berättelser om egna erfarenheter av sexistiskt bemötande ute i världen, och förra veckan dömde genusvetaren Vanja Hermele i SR:s Kulturnytt ut hela operavärlden som totaldominerad av män.

Framför allt kritiserade hon bristen på kvinnliga regissörer i vårens spelprogram. Men undersöker man en längre period är inte den manliga dominansen alls så tydlig. I vår bevakning av den aktuella operascenen nämner vi oftare kvinnliga svenska operaregissörer än manliga, och det gäller särskilt de yngre. Däremot dominerar männen bland utländska gästregissörer.

Många av dessa är eftertraktade internationella stjärnor, som Peter Konwitschny och Graham Vick, bägge aktuella på Göteborgsoperan under säsongen. Och det är i deras kategori av superstars man finner de mest iögonfallande effektsökerierna. I ett europeiskt perspektiv är svensk operaregi ytterst försiktig och välordnad, medan den tyska regiteatertraditionen är mycket mer spektakulär. Där handlar det om sex, i alla upptänkliga former – sex och våld.

Det är förvisso inget nytt i operans historia. Denna konstart uppfattar många i dag som särdeles seriös och allvarlig, men i själva verket har den alltid tänkt i kommersiella banor. Puccinis operor, som fortfarande är de mest spelade, bygger i allmänhet på mycket populära talpjäser med massor av sentimentala och spännande inslag, ofta med sadistiska drag – ungefär som vår tids thrillerfilmer.

Att patriarkala strukturer är seglivade är nog alla överens om. Men ingen kan påstå att det största problemet i den svenska operavärlden i dag är bristen på kvinnor i ledningen.

I Stockholm har alla operahus en kvinnlig vd: på Kungliga Operan Birgitta Svendén, som också är operachef, på Folkoperan Pia Kronqvist, som också har en kvinnlig konstnärlig ledare, Mellika Melouani Melani, på Drottningholmsteatern Sofi Lerström och på Confidencen Kjerstin Dellert. Operachefen i Göteborg heter Lise-Lotte Axelsson.

Alla är tvungna att ta hänsyn till ekonomiska realiteter. Och de är beroende av publikens smak. Psykologiska, mänskliga dramer, gärna med erotiken i centrum, slår an på en operascen. Operaledningarna måste balansera mellan sin uppgift att tillfredsställa publiken och att utveckla operakonsten in i en modern tid.

– Det är inte bara män som har en manlig blick, sade Folkoperans konstnärliga ledare Mellika Melouani Melani i ett annat radioprogram i veckan.

Även män kan ha en kvinnlig blick, kunde man tillägga och nämna vårens superqueera uppsättning av Händels Julius Caesar just på Folkoperan av katalanske Cisco Aznar, som försökte upphäva alla könsskillnader.

Nästa spelårs program visar att alla operachefer, även de som säger sig vara fria från ”genustänk”, satsar på fler kvinnor. Hoppas det fortsätter – kanske med att kvinnor även får regissera stora Wagnerföreställningar och inte bara Karmelitsystrarna eller Carmen?

Även om många kvinnliga tonsättare och librettister har fått beställningar av nya svenska operaverk för de närmsta åren saknar förstås alla operachefer makt att ändra historien – och där finns ytterst få äldre verk av kvinnor. Men just igår kom meddelandet att Värmlandsoperan nästa år spelar den aldrig tidigare uppförda operan Fritiofs saga, med musik av Elfrida Andrée och text av Selma Lagerlöf. Den deltog i en tävling till det nya operahuset 1898 men sattes aldrig upp. Det tog tid, men nu kommer den!