Parallellt med att 2000-talets första årtionde präglades av snabbmode, långa transporter och garderobsfetma ökade medvetenheten om varifrån maten kommer. Småskaligt, närodlat och ekologiskt blev ord på var svensks läppar. Nu är modet på väg att genomgå samma transformering och för många modeskapare fungerar livsmedelsindustrin som förebild.

För sju år sedan öppnade den trendiga restaurangen Freemans i New York. Närodlade råvaror var inriktningen, men modebranschen drogs snabbt till krogen som fick rykte om sig att vara ett tillhåll för stadens stilscen. Freemans grundare Taavo Somer nätverkade med sina gäster och insåg att det fanns en möjlighet att starta ett klädmärke som präglades av samma filosofi som maten han serverade. Idag har han startat flera klädbutiker där alla plagg har sytts inom en radie av 15 kilometer från restaurangen. Enda undantaget är jeansen som tillverkas i Kalifornien.

–När du för samman konsumenter och producenter får du direkt feedback. Det gäller såväl mat som mode, vilket gör att du skapar något som verkligen används, säger Caroline Priebe, chefsdesigner för Freemans damkollektion.

På kontoret, som ligger ovanpå restaurangen, jobbar restaurangfolk och modemänniskor sida vid sida. Sex skräddare sitter vid symaskiner och syr på kostymer som är tyngdpunkten för modearbetet där, förutom själva framtagandet av kollektionerna. De flesta plagg sys annars tjugofem kvarter norrut – i New Yorks legendariska tygdistrikt som Freemans är med och stöttar.

I mitten av 1960-talet producerades 95 procent av alla plagg som köptes i USA i tygdistriktet. Fyrtio år senare hade siffran sjunkit till fem procent, vilket ledde till demonstrationer under parollen Save the Garment District. De senaste fem åren har tygdistriktet börjat återhämta sig tack vare en våg av unga amerikanska modehus som väljer bort Kina, Bangladesh och Indien till förmån för lokal tillverkning. Brooklynbaserade Samantha Pleet är ytterligare en.

–För mig är det framför allt viktigt att stötta den lokala ekonomin och skapa arbetstillfällen. Jag besöker fabrikerna varannan dag och känner alla som är med och tar fram mina kläder. Jag vet att det finns omsorg och det gör mig trygg, säger Samantha Pleet.

I USA har även insomnade märken med inhemska fabriker börjat vakna till liv. Exempelvis lanserade Pendleton Woolen Mills nyligen en hipsteranpassad kollektion. Andra har börjat samarbeta med unga modeskapare som delar filosofin om ett lokalproducerat mode. Nästa år släpper exempelvis Samantha Pleet en skokollektion tillsammans med Wolverine, som grundades för över 125 år sedan.

–De använder tekniker som funnits i över hundra år. De hjälper mig att utveckla min design och jag hjälper dem att bevara sina traditioner, fortsätter Pleet.

I New Jersey huserar bröderna Chris och Kirk Bray som driver Billy Kirk. I ateljén hänger en stor amerikansk flagga och när SvD är på besök är bröderna i full gång med att hamra in Made in USA på ett parti plånböcker som ska levereras till New Yorks mest trenddrivande butik – Opening Ceremony.

Bland duons samarbetspartners finns amishfolket i Pennsylvania och Hudson’s Bay Company, som funnits sedan 1600-talet. Att ursprung åter har blivit ett försäljningsargument märkte bröderna tydligt när de nyligen ställde ut på en modemässa helt inriktad på lokalproducerat mode i New York.

–Det är en helt ny era där män köper kläder som de vill att deras barn ska bära. En del killar på mässan ville till och med att vi skulle skriva något i plaggen, säger Chris Bray och tillägger att han möter allt fler kunder som använder tekniska termer som visar att de är införstådda med hur ett plagg blir till.

Bröderna tror att det lokalproducerade modets uppsving är en följd av den ökade miljömedvetenheten, men också att det handlar om en längtan efter något bestående.

–Vi har varit med om för många förändringar. Vi vill veta varifrån saker kommer och söker något varaktigt i bra kvalitet efter allt det snabba, säger Chris Bray.