Det finns mycket få fotografier av H P Lovecraft (1890). Bilden bygger på en bokillustration.
Borges, Burroughs och Bloom har betygat honom sin vördnad. Stephen King, Neil Gaiman, Alan Moore, Alien och Buffy the Vampire Slayer är bara några av förgreningarna på hans släktträd. Han har inspirerat författare, filosofer, filmskapare, musiker och dataspelsproducenter, skrämt vettet ur generationer av läsare och skänkt tröst till oräkneliga nördar, outsiders och gothrockare. Howard Phillip Lovecrafts betydelse är helt enkelt svår att överskatta.
HP Lovecraft har dock inte alltid varit välkommen i de finare salongerna. Det var trots allt inte särskilt länge sedan skräck, science fiction och fantasy (och Lovecraft kan räknas in under alla tre) ansågs som lägre stående genrer – inte minst i Sverige. Men idag ger svenska förlag ut både nyskriven och klassisk skräcklitteratur i en allt stridare ström, och i år har rena Lovecraftfebern brutit ut.
Inom loppet av bara drygt ett halvår har tre Lovecrafttitlar utkommit på tre olika förlag: Pickmans modell och andra noveller (Bakhåll), Fallet Charles Dexter Ward (Vertigo) samt Skuggan över Innsmouth (Alastor Press). Ytterligare en är att vänta i höst och två i början av nästa år (däribland det suggestiva Antarktisäventyret ”At the Mountains of Madness”).
En egendomlig slump? Nej, den enkla förklaringen är att hans verk inte längre är upphovsrättsligt skyddade. Lovecraft dog 1937 och de erforderliga 70 åren har därmed passerat.
Precis som många andra hade jag en intensiv Lovecraftperiod i tonåren. Förtjust och bävande nedsteg jag gång på gång i hans virvlande kaos av galna gudar, ockulta experiment, ondsinta själar och bortomvärldsliga fasor. En av de historier som gjorde djupast intryck var ”The Case of Charles Dexter Ward”.
Det var med viss ängslan jag närmade mig den igen, nu på svenska i Gunnar Gällmos fina (reviderade) översättning. Oron kom sig inte av att jag mindes romanen som blodisande otäck, snarare var jag rädd för att den inte skulle hålla. Tänk om en omläsning skulle avslöja gamle HP som inget mer än den pulpförfattare han faktiskt var under sin livstid – han publicerade sig nämligen nästan uteslutande i 20- och 30-talens amerikanska pulptidskrifter.
Men ”Fallet Charles Dexter Ward” är till och med bättre än jag mindes, och i en tid då kloning och DNA-experiment blivit självklarheter känns den dessutom kusligt aktuell.
Stackars vetgirige Charles. Hans enda misstag är att han alltför ivrigt fördjupar sig i hemstadens fantasieggande gamla arkitektur och i anfädernas dunkla historia. Ack, vilka förrädiska djup lurar inte i släktforskningens skenbart stillsamma vatten. Ty som den som kan sin Lovecraft vet är kunskap något av det farligaste en människa kan eftersträva. Och Charles Dexter Ward riskerar inte bara sitt eget liv – resultatet av hans sökande kan i slutändan hota hela mänskligheten, ja, rentav hela universum.
Romanen inleds med att den unge Charles har försvunnit från det mentalsjukhus där han hållits inspärrad, vansinnig och oförklarligt förändrad, inte minst till det yttre. Doktor Willett är den ende som vet vad som verkligen har hänt.
Långsamt uppdagar den oförvägne läkaren de chockerande hemligheter som Charles kommit på spåren då han forskat om en gammal förfader, den sinistre Joseph Curwen från Salem. En efter en rullas de fasansfulla detaljerna upp: gravplundring, ockulta ritualer, återuppväckande av de döda, fasansfulla underjordiska hålor och onda själar från det förflutna som genom att bryta mot naturens lagar finner nya kroppar att bebo. Allt berättat i en sorts nyktert resonerande rapportstil som på ett oerhört fruktbart sätt skär sig mot berättelsens skrikande, krälande vansinne.
Den där blandningen av ett närmast dokumentärt berättande och ett innehåll som fullkomligt bågnar av outsägliga fasor är typisk för Lovecraft. Den karaktäriserar även den underbart rysansvärda ”Skuggan över Innsmouth” liksom flera av de fantasieggande berättelserna i ”Pickmans modell och andra noveller”, bägge titlarna i vackra översättningar av Arthur Isfelt respektive Charlotte Hjukström. Lika typisk är den skissartade personteckningen. Lovecraft bryr sig föga om att skapa trovärdiga karaktärer. Hans gestalter finns till nästan uteslutande för att förnimma, uppleva och rapportera.
Lovecrafts stora tema är kosmisk fasa och utgår från tanken att människan är en futilitet i ett iskallt och likgiltigt universum. Den så kallade Cthulhu-mytologin är central för hans verk. Den går ut på att ofattbara krafter från andra sfärer när som helst kan bryta igenom verklighetens tunna slöja och beröra det mänskliga livet. Mytologin berättar om ett panteon av varelser och gudar som för eoner sedan behärskade jorden och som en gång kommer att ta över igen och försänka världen i vrålande kaos.
Kunskapen om dem lever kvar hos degenererade folkspillror och i det bibliotek av förbjudna skrifter som Lovecraft och hans krets av författarvänner med uppenbar förtjusning fantiserat ihop, som ”Necronomicon” av den galne araben Abdul Alhazred eller ”Unaussprechlichen Kulten” av von Juntz.
Lovecraft föddes 1890 i Providence, Rhode Island. Han var ett sjukligt, känsligt och drömmande barn, lagd för studier och skrivande.
Som 18-åring drabbas han av en nervös kollaps och avbryter sina gymnasiestudier. Något riktigt arbete, i betydelsen anställning, har han aldrig, utan försörjer sig hjälpligt på sitt arv och på de pengar han drar in på uppdrag som redaktör för diverse tidskrifter. Utöver ett 60-tal noveller och tre kortare romaner, varav ”Fallet Charles Dexter Ward” är den längsta (i den nuvarande utgåvan drygt 160 sidor), skrev han 80000 brev (!) och samskrev en mängd noveller med sina författarkollegor.
Den litterära gruppering som Lovecraft ingick i framstår som märkligt modern och kollektivistisk i sitt sätt att låna och sampla från varandras texter och idévärldar. August Derleth, Robert Bloch, Henry Kuttner och andra kunde fritt använda gestalter och teman som introducerats av Lovecraft, medan han i sin tur inkorporerade detaljer ur deras verk i sina.
Hur Lovecraft påverkades av tidens strömningar, med allt från modernism och vetenskap till ockultism och spiritualism, utreds övertygande och lärt av litteraturforskaren Mattias Fyhr i studien ”Död men drömmande. HP Lovecraft och den magiska modernismen” (2006). Boken är en guldgruva för varje Lovecraftfantast, även om Lovecraft själv tenderar att nästan drunkna i faktamassorna. Fyhr får heller inte riktigt grepp om vad det är hos Lovecraft som gör honom så läsvärd och egenartad. Då lyckas Michel Houellebecq, den franska litteraturens bad boy nummer ett, bättre. Hans ”HP Lovecraft. Emot världen, emot livet” är en veritabel kärleksförklaring till ett författarskap som han både beundrar och identifierar sig med – samtidigt som han skoningslöst dissekerar det han ser som Lovecrafts rasism och puritanism.
Det finns en besynnerlig och svårdefinierbar suggestionskraft i Lovecrafts kosmiska skräck. Kanske ligger nyckeln i att han själv fann sin värld så lockande och inbjudande, och att den inte sällan innehåller minst ett stänk av skönhet. Hans universum genomsyras av bilder från hans eget ytterligt rika drömliv – fyllt av fantastiska städer, märkliga byggnader och skimrande rymder.
Men det är framför allt i det förryckta, överdrivna och okontrollerade som Lovecraft excellerar, när han stilistiskt och innehållsmässigt går alldeles för långt. När människor beblandar sig med fiskar, när monstret blir hjälte och hjälten ett monster, när adjektiven löper amok, när texten exploderar i ett Iä-R’lyeh! Cthulhu fhtagn! – det är då man, som Houellebecq så vackert formulerat saken, chockad ler för sig själv och börjar nynna på operetter.
