Boken om Stieg Larsson är en berättelse om besatthet och vänskap, ibland ganska stormig.

För Stieg Larsson var ingen enkel människa; en person med en närmast onaturlig arbetskapacitet, levde i ett ändlöst kamptillstånd under ständigt hot, krävde kompromisslös vänskap av sina få nära vänner – och erbjöd själv också sådan – och konsumerade ett oräkneligt antal cigaretter och koppar kaffe.

Till Kurdo Baksi sa Stieg Larsson att om han dog, så ville han att hans familj och närmaste vänner skulle dricka en kopp kaffe på ett av hans sju favoritkaféer i Stockholm, vilket de gjorde.

– Han borde sagt många koppar kaffe. Nu verkar det bara bli en.

Kurdo Baksi pratar fort och ivrigt om sin vän Stieg Larsson, men när vi kommer in på arvstvisten om de gigantiska belopp som deckarna gett och upphovsrätten till dem, mörknar han. Åren efter vännens död har varit tunga, han har känt sig pressad.

– Jag vill inte förlora någon av dem – Stieg kallade mig för lillebror och jag kallar hans sambo Eva för storasyster. Pappa Erland och bror Joakim är också viktiga personer i mitt liv.

Rädslan för att Stieg Larssons eftermäle ska komma att överskuggas helt av den uppslitande arvstvisten är ett av skälen till att Kurdo Baksi skrev boken. Men det handlar också om ett sorgearbete. Efter vännens död gick han vilse i livet.

– Det var så oerhört tungt. Sorgen att förlora en nära vän, att förlora en kampkamrat och att Stieg inte fick uppleva sina egna framgångar, att det inte är han som sitter här. Jag har svårt att acceptera att när min vän som levde så fattigt plötsligt blev mångmiljonär hade han redan bytt planet.

Kurdo Baksi fick svårt att gå vidare, beskriver med saknad frenesin i vännens samtal: ta kontakt med chefredaktören si, ring ministern så, skriv det här, träffa offren där. Stieg Larsson viskade hela tiden i hans öra; Kurdo Baksi var ”doern”, Stieg Larsson visionären.

Vad kan du berätta som inte andra kan?

– Om arbetsmänniskan, och det största kapitlet handlar om feministen Stieg. Och exempelvis historien om hans jobb på TT är det nog ingen annan som kommer att skriva. Han kallade sig reporter fast han var grafiker, han kuppade in artiklar där intervjuade sig själv, han hade svårt med fakta, objektivitet och sådant. Han betedde sig som en politiker, en opinionsbildare, inte journalist, säger Kurdo Baksi.

Där skiljer han sig från huvudpersonen Mikael Blomkvist i Millennietrilogin, tycker Kurdo Baksi, som beskriver Steig Larsson som fantastisk vän och rättvisekämpe, men varken lysande journalist, ekonomiskt sinnad eller kvinnokarl, som romanfiguren.

– Han liknade mer Lisbeth Salander. Som hon slog han underifrån, hatade staten och polisen och utgick från att varje rättsdokument och domslut baserades på en orättvisa.

Att böckerna blev en sådan succé, inte minst utomlands, tror Kurdo Baksi beror att Stieg Larsson ger en ny bild av Sverige. Han säger att böckerna säljs mest i de länder som idealiserat Sverige mest. Även hans egen bok tar sig nu utanför gränserna och Kurdo Baksi är ofta inbjuden att föreläsa om Stieg Larsson.

Han beskriver också i boken hur Stieg Larsson skrev på flera böcker samtidigt, hur författaren förbereder sin läsare.

– Det är så pedagogiskt. Första boken om män som individer kränker kvinnor, andra boken om traffickingindustrin som kränker kvinnor och den tredje om samhället som blundar för kränkningen av kvinnor.

Förstås har Kurdo Baksi fått frågan många gånger: ska du bli rik nu på din vän Stieg Larsson? Och han svarar på den innan jag hunnit ställa den. Ja, han kommer säkert tjäna en slant och det skäms han inte för – och han tror att Stieg Larsson skulle ha gillat det. Först nu, när boken är klar, kan han gå vidare.

– Efter de 22 dagar det tog att skriva grundtexten rökte jag min första och enda cigarett på fem år, våndades i två timmar innan jag skickade det till förlaget. Jag var skyldig Stieg den här boken, och nu har jag betalat min skuld.

I boken beskriver Kurdo Baksi hur Stieg Larsson skrev deckarna lite i skymundan. Kurdo Baksi skäms i dag över att han inte trodde på honom som deckarförfattare, ens att han skulle bli antagen, men Stieg Larsson visste.

– Han började också klä sig och bete sig som författare, la sig till med en intellektuell gång, lite långsammare, började titta ut. Du vet tidigare gick han som en raket, det gick inte att få tag på honom. Och ett ekonomiskt självförtroende fanns i ögonen: nu har jag ordnat det.

Det skulle bli tio böcker. Att han gjorde första stoppet efter tre berodde delvis på att han behövde pengar. Fyra miljoner hade han bestämt att han behövde för att klara sig i livet.

– Han var fixerad vid det där beloppet. Det blev ju lite mer...