Att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen beror på de etablerade partiernas oförmåga att hantera utmaningen från ett främlingsfientligt parti är ett givet faktum.
Men de egentliga orsakerna måste man leta längre bakåt i tiden efter. En av dem, kanske alltför förbisedd, är den urholkning av en medveten kulturpolitik som har pågått sedan decennier. Kulturen har förvandlats från ett folkbildande instrument till ett varumärkesbyggande, ända ner till minsta kommunala anslag. Kulturens främsta ärende är numera att sälja något, företrädesvis en stad eller en region, något som har haft förödande konsekvenser för det demokratiska samtalet på den kulturella arenan. Att ge den uppväxande generationen verktyg för att förstå det främmande har sällan haft plats på agendan för kulturpolitiska satsningar de senaste 15-20 åren – där har istället höga publiksiffror i allt högre grad varit mål för verksamheten. Resultatet har blivit en kunskapsbrist, den främsta drivkraften bakom SD:s framgångar.
Den allt mer defensiva kulturpolitiken – så tydligt manifesterad i årets valrörelse, inte undra på att frågan försvann spårlöst, med så bleka företrädare som Adelsohn Liljeroth och Pagrotsky – har också haft en menlig inverkan på fler områden:
Skolbibliotekens roll har försvagats enormt. Idag saknar var tredje elev tillgång till ett skolbibliotek. Här finns det en politisk vilja att förändra situationen – men det är en situation som förstås aldrig borde ha fått uppstå. Kontakten med kvalificerad skönlitteratur är ovärderlig för en tolerant människosyn.
Även biblioteksutbildningens utveckling mot ett försvinnande litet fokus på förmedlande av skönlitteratur är i sammanhanget ödesdigert. Det här har man också uppmärksammat de senaste åren och en förändrad mentalitet kan skönjas – men igen: situationen borde aldrig ha uppstått. Entusiastiska och kunniga bibliotekariers möjlighet att påverka unga människors läsande kan inte överskattas.
Den översatta kvalitetslitteraturens kris är en tredje punkt som så här, direkt efter SD:s obehagliga succé, ter sig som ett olycksbådande tecken i tiden. Antalet sålda titlar har nästan halverats de senaste tio åren, en av orsakerna är säkerligen skolans minskade intresse och resurser för att tidigt förmedla kunskap om litteratur från andra världar. Den humanistiska bildningens kris i skuggan av ett allt mer yrkesinriktat bildningsideal märks redan på grundskolenivå.
Det har för all del i valrörelsen talats en del om värdet av att unga människor får ta del av kultur. Och det är fint och självklart. Men det är dags att väcka liv i frågan om kvalitetsnivån på den kultur de ska ta del av. Den sittande regeringens ovilja att överhuvudtaget diskutera kvalitet i samband med kulturpolitik och oppositionens oförmåga att med vettiga argument kritisera detta har skapat ett kulturpolitiskt vakuum i Sverige, som ytterst påverkar bildningsnivån på den uppväxande generationen.
Och, ni får ursäkta om det låter stötande, det är bara med bildning man kan mota bort det sverigedemokratiska spöket.
