Foto: Lars Pehrson
Den lilla skålen hade för länge sedan förpassats in i köksskåpets inre mischmasch. Landat tryggt bland annat udda porslin och bortglömda alster som familjen Timander inte förmått slänga, trots att de kanske egentligen borde.
Annars hade den här skålen, med den mycket svenska dekoren, länge fungerat utmärkt att ha jordnötter i. Tills inredningstrenden svängde från lättsamt gustaviansk till ett mer färgmättat art déco-hem. Då fick det bli köksskåpet för den lilla tallrikslika saken. Det var ju trots allt en gåva, en present från förr. Men så såg de en annons från Åmells konsthandel, där de sökte objekt snarlika den undanskuffade jordnötsskålen.
Verner Åmell är en samlare i ordets mest ursprungliga betydelse. Konsthandlare i tredje generation, med ett systematiskt köp- och säljbeteende, allt för att ständigt förfina den egna svällande samlingen. Intresset för konst och antikviteter började på allvar i 20-årsåldern när han var på resa i England.
–Jag skulle läras upp hos en fin antikhandlare och då plötsligt dök den här upp. En soppterrin med fat ur Gripsholmsservisen. Jag trodde inte mina ögon, men hade förstås inte råd att köpa den.
–Samtidigt kunde jag inte sluta tänka på den praktpjäs jag fått syn på, så efter lite övertalning av min far och lite andra grejer, så gick det. Jag slog till.
Det var 35 år sedan och priset minns han inte längre. Men, kan man verkligen glömma något sådant?
–Värdet är det pris marknaden är beredd att betala och det kan variera väldigt över tid. För en gedigen samlare som jag har enstaka alster inget direkt värde, sedan finns det andra som köper objekt som ska ge dem status, men då är man knappast en samlare.
Vad är man då?
–En inredare av något slag. Jag vill att mina kunder ska ha ett genuint intresse av att samla och inte bara tycka att det är en jättefin grön färg i tavlan som skulle passa utmärkt till soffan. Då är det bättre att köpa en ny soffa…
Och det var precis vad familjen Timander hade gjort. Köpt en vacker blekgrön sittmöbel, som fint harmonierade med den praktfulla Baertling-målningen i våningen på Strandvägen. Fönsternischen hade fått tunga orange gardiner, slingrande skulpturer och till det – en vit skål med blå dekor.
–Det är klart att den inte passade. Jag ville slänga den men eftersom Tomas hade ärvt skålen så var jag väl tvungen att spara den. Det var ju tur, skrattar frun i huset (hon vill bli titulerad så).
Familjens skåpfynd, var en av de kvarvarande delarna ur den åtråvärda Gripsholmsservisen, som ursprungligen kom till Sverige den 9 juli 1776, som mutgåva från Ostindiska compagniet till Gustav III. De 700 delarna vittnar om att det var en omfångsrik servis, men knappast en stor andel av den totala importen på drygt 50 miljoner porslinsföremål som hemfördes till Sverige under Ostindiska compagniets storhetstid från 1731 till 1812.
Servisen kom väl till pass på den gamla dragiga, illa utrustade, Vasaborgen Gripsholms slott. Den användes både till vardags och till fest och den gustavianska dekoren, som tillskrivits Jean Eric Rehn, med lilla riksvapnet i blått och guld, omgivet av en lagerkrans och med spridda kronor föll bevisligen i smaken. För efter 40 år av flitig användning återstod knappt hälften av delarna. Återstoden såldes ut på en offentlig auktion 1819. Under 1800-talets senare hälft köpte dock Karl XV och Oscar II tillbaka en hel del, som i dag finns på Nationalmuseum, Gripsholms slott och på Kungliga husgerådskammaren.
Lars Ljungström, försteintendent på Stockholms slott, ser inga som helst bekymmer med att servisen splittrades och att flera delar nu säljs i anslutning till Åmells konsthandels stora vårutställning Kunglig glans.
–Nej, genom historien har privatpersoner fått chans att införskaffa föremål som köpts av, eller varit i kunglig ägo och så länge det gått till på rätt sätt kan inte jag ha några åsikter om att objekten då och då dyker upp till försäljning.
Ljungström ser heller inga problem med att objekten skulle kunna köpas av utländska samlare och således försvinna ut ur landet. Han menar att Sverige har en ”fungerande lagstiftning” och hänvisar till Riksantikvarieämbetet. I deras skrift ”Utförsel och export av kulturföremål”, finns dock inga särskilda bestämmelser för kungliga objekt men sannolikt omfattas alla alstren eftersom särskilda tillstånd krävs för att föra ut föremål som är ”unika i sitt slag, eller om de är representativa exempel på äldre tiders kultur”.
Men vad är då kunglig proveniens och vilken betydelse har kungahusen haft genom historien? Speciellt i dessa dagar när allt med kunglig anknytning plötsligt blir kommers, en möjlig intäktskälla, så är det många som vill sola sig i den kungliga glansen. Men i konsthistorien finns inget specifikt värde gällande objekt som skapats, köpts, ärvts eller tillskansats landet som krigsbyte – bara för att en kunglig person varit inblandad. Man kan till och med påstå att kungliga förtecken har varit till förfång för exempelvis prins Eugen, som accepterades som konstköpare och mecenat, medan det initialt var svårare att bli tagen på allvar som konstnär. ”Vår ställning ger oss visserligen en del fördelar, det kan aldrig förnekas – men också samma svårigheter att få vårt arbete objektivt bedömt för sin egen skull och ej som kunglig nyck eller förströelse”, skrev Eugen.
Ett öde som delvis drabbat vår egen prins Carl Philip i sin designgärning. Knappast kommer hans nya produkt för Svenskt Tenn som lanseras i dagarna, ”Med inspiration från dramatiken kring slottet Tre Kronor” diskuteras av designkritiker eller betraktas som ett formalster med verkshöjd. Detsamma gäller besticken CPB 2091 för Gense, som gått den seriösa designpressen förbi medan marknadsföringskampanjen vilar tungt på prinsens kungliga renommé.
Kungligheter har däremot alltid varit populära kulturkonsumenter eftersom deras köp eller blotta närvaro ger konstnären prestige. Gustav III lät sig exempelvis avporträtteras av Alexander Roslin, medan Hedvig Eleonora och Karl XI valde David Klöcker Ehrenstrahl som hovmålare. Extraordinära konstnärer, vars karriärer förgyllts av kunglig glans. Men oavsett uppfattning om kungahus och kungligheter går det inte att bortse från att konstnärer som Roslin snarast stått under regenters beskydd och att beställningsmåleriet, främst porträtt, var dess främsta näring.
Och detta, de kungliga bröllopens, år är det fler än vanligt som vill frottera sig med prinsar och prinsessor, även Verner Åmell:
–Klart jag tänkte att det var ett bra tillfälle att visa min samling. Men sedan var det en polare som påpekade att jag bor som min farfar – och han har alldeles rätt. Lätt musealt helt enkelt.
Men kommer du verkligen att sälja dessa praktobjekt ur din egen samling?
–Jag kommer i alla fall att sätta ett pris på dem. Och sedan måste man ibland som samlare gå vidare, även om det gör ont.
Även samtida konst är numera av intresse, men mest för att Åmells ”vill ha en komplett samling av skandinavisk samtidskonst”, annars är det snarast detektivarbetet som lockar. Som när han på en auktion ”upptäckte” Pehr Hilleströms målning Den förtrollade skogen, karusell på Drottningholm från 1785.
–Jag visste att det fanns en till, inte exakt lika. Men den här var smutsig och utan synlig signatur. Men jag tog fram lampan och visste ju var man ska leta – och visst, där var signaturen. Det var ett fynd faktiskt, jag har fler Hilleström på lagret men det var ett praktverk som jag fick billigt.
Att samla konst är intimt förknippat med pengar (och är främst en manlig företeelse), varför kungahus, adelsmän och kyrkan står för det historiska mecenatskapet. Konsten och dess köpare levde länge i symbios, där porträttmåleriet underströk den exekutiva makten hos den avbildade.
Hemma hos familjen Timander finns inga gamla släktporträtt synliga, men väl utsökt modernistiskt måleri och en stilren blandning av antikviteter och designmöbler. Om andra rum döljer objekt med kunglig proveniens är svårt att avgöra, men viljan finns:
–Jag läser Svensk Damtidning och visst skulle min rumpa sitta extra bra i en kunglig stol och maten skulle absolut få extra krydda av att äta med samma silver som en prinsessa, säger fru Timander.
Ändå gör ni nu er av med det ”kungliga” fatet ur Gripsholmsservisen?
–Men vi har ju aldrig uppskattat det. Om vi ställt fram det nu hade det bara varit för att vi nu fått reda på att det är dyrt. Det känns inte rätt, säger Tomas Timander.
Men Verner Åmell är nöjd, med sitt senaste fynd och understryker lyckan att hitta ett unikt objekt.
–Jag har samlat på Gripsholmsporslin i 30 år och kommit över fem objekt. Och så finns det ytterligare ett – i kompisens köksskåp. Det är inte klokt.
Vad är det då värt?
–250 000 till 300 000 kronor, säger Verner Åmell.
