Varför väljer en världsstjärna att svettas långt nere i en gammal grå kulvert på en mörk bakgata i Stockholm, när han kunde gå runt och le mot hela världen längs Femte avenyn på Manhattan? Svaret är Mats Ek – svensk dans internationellt mest framgångsrike koreograf som nu har lockat hit Michail Barysjnikov för tredje gången.
Få yrken är lika förknippade med och inte minst fixerade vid ungdom, fysisk styrka och ekvilibrism som dansen. Men med sina senaste dansverk tycks Mats Ek definitivt ha cementerat föreningen av fysiska förutsättningar med livserfarenhet och psykisk styrka. Stor hjälp har han förstås av sin dansfamilj och trojka: hovdansaren och hustrun Ana Laguna, 54 år, storebror Niklas Ek, 66 år – och så Michail ”Misha” Barysjnikov, 61 år och 170 superspänstiga centimeter över scengolvet.
Inga ungdomar någon av dem, men med massor av mylla att ösa ur. Och kanske just därför ett skäl till att biljetterna för de aktuella fyra föreställningarna i Stockholm såldes slut på bara någon timme.
I ett rum innanför det virrvarr av gångar och trappor som är Dansens hus inkråm, sitter Ana Laguna och Niklas Ek och repeterar och lattjar fram lösryckta ord ur verket Ickea, om en man och hustru som bygger sitt bo. Snart svischar Mats Ek och en svettig Barysjnikov förbi, den senare i ett slags märkligt regnbågsfärgade stickade värmebyxor. Dagens repetition är slut – så även Barysjnikov, tycks det.
Mats Ek fjäskar inte för världsstjärnor. Dans är slit och svett och några dagar före världspremiären av Den andre finns mycket kvar att slipa på.
–Mats Ek gjorde Ställe för Ana Laguna och mig för några år sedan och nu frågade han om jag ville ställa upp. Så här är jag. Dessutom känner jag ju till vad Niklas har gjort tidigare med Maurice Béjart och i Cullberg- baletten. Mats trodde att det kunde bli en spännande kombination eftersom han tycker att det finns en dynamik mellan oss och lik- heter i hur vi rör oss på scenen, säger Michail Barysjnikov.
Nu är han ombytt, helt klädd i grått, bär små glasögon och en försynt skäggstubb. Och Michail Barysjnikov kan inte sluta hylla syskonen Ek, Mats som en av världens viktigaste samtida koreo-grafer och Niklas för hans extrema scennärvaro och hans oförutsägbara temperament.
Men vad duetten Den andre egentligen syftar på, vill denne exilryss först inte tala om. Det är upp till koreografen, jag gör bara stegen, menar han.
–Temat pendlar från dag till dag, men det är inte förrän mot slutet som man vet var ett verk tar vägen. Fast vad vet jag – jag är ju bara en inhyrd dansare. That’s it.
Kalla det falsk blygsamhet; men trots sin extrema stjärnstatus först som rysk klassisk dansare och senare i hyllade moderna amerikanska dansverk, några mycket uppmärksammade filmroller och senast en sorts alter ego-roll i tv-serien Sex and the city, tycks Barysjnikov jordnära. Åtminstone i den stockholmska underjorden – långt från Hollywoods påträngande pr-agenter.
Plötsligt tinar han upp härnere bland speglarna i sminklogen:
–Den andre är i mycket en koreografisk och psykologisk studie om mognad och åldrande. Vi är ju nästan alla inblandade över 60 – och det är något kring komplexiteten att åldras; om det förflutna och framtiden. För mig är det ett väldigt fängslande och provocerande verk.
Är dansen ett bra sätt att åldras på?
–Det finns inga goda sätt att åldras på. Det finns över huvud taget inget gott med att åldras. I’ll tell you, skrattar han länge utan att avslöja alltför många rynkor. Åldrandet är smärtsamt på många sätt. Let’s face it. Men för mig handlar det mycket om att mogna, och omogna – i den andra delen av livet.
Michail Barysjnikov tog tidigt ansvar för sitt eget liv. Född några år efter Andra världskriget i Riga i Lettland av ryska föräldrar, pappa var militär i den ockuperande ryska armén och mamma sömmerska, lämnade han som nio-åring fotbollen och fäktningen för dansen. När Barysjnikov var 16 år flyttade han till Leningrad där han kom in på den berömda Vaganovaskolan innan han upptäcktes av Alexandr Pusjkin. Den legendariske balettpedagogen hade också varit Rudolf Nurejevs läromästare ända till Nurejev flydde från Sovjetunionen 1961.
Michail Barysjnikov var egentligen lite för kort för de klassiska rollerna, men räddades av hoppet och fantastiskt fina linjer. Ingen kan som han liksom frysa tiden mitt uppe i ett flygande språng.
1967 kom han till Kirovbaletten i Leningrad och två år senare blev han solist. Han skulle stanna i fem år till. Då hade Michail Barysjnikov redan hunnit se en av sina bästa vänner och danspartners Natalia Makarova fly till väst.
”Allvarligt talat trodde jag att Makarova hade gjort något helt fel”, har Barysjnikov tidigare berättat.
1974 var han på turné i Kanada med stjärnor från den ryska Bolsjojbaletten. Michail Barysjnikov var 26 år och hade just gjort den sista föreställningen på scenen i Toronto. Efteråt gick han ut genom dörrarna, följd av en grupp av fans och KGB–agenter, men så plötsligt började han springa mot en väntande bil och försvann. Michail Barysjnikov var en fri man.
Han slog sig snart ner i New York där han blev premiärdansare på American Ballet Theatre och på ledig tid lärde sig engelska genom att titta på gamla filmer med Fred Astaire och James Cagney. Det skulle inte heller ta lång tid innan han tog det banbrytande klivet från sin bakgrund inom den mycket traditionella och ryskt skolade baletten, till att jobba med moderna amerikanska koreografer som Twyla Tharp. Hon skapade Push comes to shove direkt för honom, ett verk som skulle bli en milstolpe både för honom och den nutida dansen.
Varför fortsätter du att dansa?
–Jag älskar fortfarande att gå upp på scen och uppträda. Men hade jag inte spännande projekt framför mig skulle jag inte fortsätta. Jag har jobbat med mycket intressanta människor under den senaste tiden – och jag tycker faktiskt att jag gör mer spännande saker idag än för säg tio år sedan. Jag är också bättre på scen eftersom jag är ärligare. Och nu när jag närmar mig slutet av karriären har jag så många projekt inom teater, dans och film. Det är smärtsamt att välja. Men ett sådant här erbjudande är svårt att tacka nej till. Alla vill dansa i Mats Eks verk.
Har du med dig erfarenheter som gör dig ännu mer intressant på scen idag?
–En dansare är alltid en dansare. Det är inte en fråga om att lägga till mer. På många sätt visar livet sina begränsningar, sam- tidigt som det öppnar nya dörrar. Mitt schema nästa år ser mycket intressant ut, samtidigt som jag måste göra kontorsarbete i New York och sköta Baryshnikov arts center. Men jag kommer alltid att vara en dansare, oavsett om jag dansar eller inte.
Är dansen fortfarande ett dagligt behov?
–Jag vet inte riktigt, men jag jobbar dagligen med min kropp och själ. Vissa springer eller går på gym och yoga. Jag tar dansklasser och får fysioterapi, det är vad jag gör. Men jag vet inte om jag gör det för att jag är dansare. Det är en vana sedan länge – sedan 50 år. Jo, gör man något varje dag i 50 år får man nog kalla det för en vana, säger Michail Barysjnikov medan han långsamt smakar på det där ordet igen: ”habit”. Jag måste få svettas några timmar om dagen.
Har du ont?
–Vissa dagar är det okej, andra är det ett helvete. När jag kom hit från New York landade vi vid sju på morgonen. Klockan elva hade vi repetition. Det var ett helvete, säger han och skrattar djupt och länge. Då är det inte kul. Let’s face it: Jag skulle hellre varit i mitt hus i Karibien än i ett decembergrått Stockholm. Men det finns andra världar.
Han är känd för att avsky att göra intervjuer och för att överlag inte gilla att prata om sin dans. Däremot går det att lära sig mycket om dansaren Barysjnikov genom filmerna Vändpunkten (där han Oscarsnominerades) och Vita nätter, där han spelade en avhoppad rysk stjärndansare. På senare tid har han manifesterat sitt kändisskap, inte minst som typisk New York-bo, genom tv-serien Sex and the city. Barysjnikov var med i hela sista säsongen som Carrie Bradshaws pojkvän, den ryske konstnärsdivan Aleksandr Petrovsky.
Fast sådant talar Barysjnikov ogärna om. Han pratar hellre om BAC – Baryshnikov arts center i stadsdelen Hells Kitchen i New York, som öppnade för fyra år sedan för att stötta stans unga konstnärer.
Ser du dig som amerikan idag?
–Självklart (blixtsnabbt svar). Jag har bott där i 35 år. Men jag upplever en del frustration i New York, vare sig jag man vill det eller inte är det en amerikansk stad. Men New York är också den mest kosmopolitiska staden i USA. Självklart också den mest intressanta, både ur politisk och konstnärlig synvinkel. Det är därför jag bor och har mitt center där.
Har stan ändrats mycket sen du kom dit på 1970–talet?
–Ja, tyvärr mycket till det sämre. New York är mycket mindre inbjudande idag, inte minst för att allt har blivit så dyrt. Unga har inte råd att bo på Manhattan längre. De måste resa i timtal bara för att komma till stan och arbeta. Folk har inte råd att gå på teater. Och unga begåvade skådisar, dansare och konstnärer måste jobba med annat för att få en inkomst. Det är därför jag grundade BAC. Jag försöker helt enkelt få New York att bli betydligt konstvänligare för unga människor.
Har du någonsin ångrat att du lämnade Sovjetunionen?
–Du måste skämta. Jag bodde ju egentligen bara i Ryssland i tio år av mitt liv. Jag uppträdde på Kirovbaletten som förmodligen var världens bästa dansscen under den tiden. Och självklart gjorde jag en del uppoffringar när jag lämnade landet. Men ångra, nej! You’re kidding.
