Det har varit lite nervös stämning på hårdrocksfestivalen Sweden rock, belägen utanför Sölvesborg i Blekinge. Den amerikanska thrash metal-kvartetten Slayer ställde två kvällar tidigare in sin konsert i Bochum i Tyskland när sångaren och basisten Tom Araya plötsligt tappade rösten. Men det finns ingen anledning att oroa sig – bandet är på plats och Araya kan prata igen. Nyligen har frontmannen även kämpat med, och opererats för, de fysiska efterdyningarna av hans headbangande genom åren. Men trummisen Dave Lombardo, 45, menar att Slayer snarare är mer vitalt än någonsin.

–Jag har haft tur, med tanke på att jag spelat trummor så pass länge, att jag inte fått några fysiska problem. Men framför allt skulle jag säga att bandet är i god form för att vi har ett kamratskap nu som vi inte haft på väldigt länge, säger han där vi sitter bakom festivalens största scen.

Slayer bildades 1982 i Kalifornien av Araya, Lombardo och gitarristerna Kerry King och Jeff Hanneman. Deras stilbildade thrash metal – kort sammanfattat som en blandning av heavy metal och punk – anses vara avgörande för hela genren och Slayer är ett av banden i det som brukas kallas ”Big four”, där även Megadeth, Metallica och Anthrax ingår. Lombardo har dock inte alltid varit medlem i bandet och hoppat av mer än en gång. Nu har han varit tillbaka sedan 2001 och enligt honom själv är all missämja borta.

–För det första har jag skilt mig. Jag var gift i 24 år. Och det är en av anledningarna till att det är bättre i bandet nu, för jag har inte ett utomstående element som har en negativ effekt på mig.

Dave gifte sig när han var 21 år gammal och säger att det haft stor inverkan på gruppdynamiken i bandet. Istället för att stärka bandet till sina medmusiker har han kämpat med ett ostadigt förhållande och som resultat isolerat sig från både de andra medlemmarna och omvärlden. En intervju som denna hade varit omöjlig om han fortfarande varit gift, menar han.

–De andra i bandet älskar den nya Dave! De märker att jag är mycket mer öppen, att jag intresserar mig för bandet på ett annat sätt och att jag gör saker som jag gillar och som är bra för mig. Jag är en bättre trummis, jag är en trevligare person, jag umgås med folk. Det känns som att jag har fått en andra chans att få leva livet och det känns verkligen jättebra.

På Sweden rock-spelningen i torsdags ingick tre låtar från senaste albumet World painted blood – en skiva som Dave säger att han bara visste skulle bli jättebra.

–Jag hade ett helvete när vi spelade in skivan, på det personliga planet. Men det är bara bra, jag tror att det hörs på skivan. Jag känner mer än vad andra människor gör och är väldigt intuitiv och jag visste att det skulle bli ett jättebra album. Jag sa det till de andra också, och jag är väldigt stolt över det.

Dave är född i Kuba och hans familj kom till Kalifornien när han var två år gammal.

–Det har givetvis påverkat mig väldigt mycket, säger han. Jag fick ta del av en amerikansk rockkultur på 60-talet och 70-talet som influerade mig enormt. Dessutom visste jag att jag var lite annorlunda eftersom jag var från Kuba. När jag var hemma var jag i Kuba och när jag var ute var jag i USA. Jag började lyssna på Kiss och alla de andra banden och kände mig definitivt lite som en outsider. Det gör jag fortfarande! Och jag tycker det bästa med att spela i band är att man alltid kan bete sig lite som ett barn.