Förra veckan stod det klart hur stort besparingskravet på Stockholms kulturskola blir: ett sparbeting på 5, 2 miljoner kronor fördelat på 2 miljoner kronor i höjda avgifter och minskrning med ett 30-tal tjänster, varav 25,5 är lärare.
Bestörtningen är stor och både lärare och politiker har fått massor av mail och samtal från oroliga föräldrar.
–Det kom som ett dråpslag. Vi visste att det skulle bli besparingar, men inte hur hårt det skulle slå, säger Ralf Hansen, lärare i södra Stockholm, bland annat i projektet Världens musik och dans, och en av dem som står bakom ett upprop mot nedskärningarna.
Från den borgerliga alliansen i Stadshuset säger man att det inte alls handlar om uppsägningar, tvärtom. Cecilia Brink, m, och Madeleine Sjöstedt, fp, säger båda att det går att spara in på lokalerna.
–Oron är betydligt överdriven. Vårt mål är att Kulturskolan ska ta emot fler elever och det står fast, säger Madeleine Sjöstedt.
Samma sak säger Cecilia Brink, som inte heller tycker att avgiftshöjningarna på något sätt är orimliga.
–De har legat stilla i 10 år. Jag tror inte att avgifterna är avgörande. Och besparingarna kan göras utan att det praktiskt taget märks, säger hon.
Varken Madeleine Sjöstedt eller Cecilia Brink vill kommentera Kulturskolans beräkningar innan det har blivit till ett förslag på deras bord, inför kulturnämndens möte i början av december.
Kerstin Wickman, mp, som sitter i kulturnämnden är däremot uppriktigt ledsen.
–Det är fel att skära i Kulturskolans budget, det måste finnas annat att spara på. I Göteborg exempelvis går man motsatt väg och sänker avgifterna.
Kerstin Wickman påpekar dessutom att man i kulturbudgeten inte hellar har räknat med löne- och konstnadsökningar.
–Besparingarna riskerar att bli ännu större.
Det är något som man också räknar med på Kulturskolan. Enligt skolans ledning kommer ökade kostnader för lokaler och löner, tillsammans med besparingarna göra att ett 30-tal tjänster måste bort, vilket i praktiken är betydligt fler personer, eftersom många arbetar deltid.
På Kulturskolan i Stockholm är de vana vid nedskärningar. Och musiklärarna har inte brukat gå ut på gator och torg för sin sak. Men det är just vad som sker nu.
–Bestörtningen är väldigt stor. Och protestlistan på nätet mot nedskärningarna växer för varje timma, berättar Carl-Henric Qvarfordt, lärare i sång och kör.
Ralf Hansen säger att ”vi har mest suttit på vår kammare”, men nu har han och hans kolleger i Kulturskolans hus i Bredäng dragit igång - och fått massivt stöd av kollegerna i hela Stockholm, men även av Lärarförbundet och av politiker i Stadshuset. Och på måndag samlas man på Sergels torg för att protestera.
Kulturskolan, som vuxit ur den kommunala musikskoleverksamheten, har historiskt betraktats som ett flaggskepp i den kommunala kulturpolitiken. Otaliga är vittnesmålen, framför allt från musiklivet, allt från symfoniorktrar och opera till rock- och popindustrin, om hur oerhört betydelsefull kulturskoleverksamheten är för både spets och bredd.
Allt eftersom den traditionella musikskoleverksamheten har skurit ner på instrumentalundervisningen, har det professionella musiklivet märkt av det. Även den här gången har man diskuterat den traditionella undervisningen och från kulturförvaltningen bland annat pekat på pianoundervisningen.
– Man ser det som effektivt och räknar med att förlora ganska få elever, men man förlorar på det sättet väldigt mycket i längden, säger Ralf Hansen.
Kulturskolans breddade verksamhet med teater, musikal, dans, pop- och rock- och världsmusik varit framgångsrik och lockar många ungdomar som annars inte skulle hittat till Kulturskolan. Men även den verksamheten drabbas, bland annat av avgiftshöjningarna som blir mest kännbara i ytterområdena och för icke-kulturvana familjer.
–Det är beklämmande att man skär i en verksamhet som tagit lång tid att bygga upp. Det finns både kultur- jämlikhets- och integrationsaspekter på verksamheten, säger Ralf Hansen.
