Invid entréns höga grindar hörs bäcken forsa ner för Hallandsåsens nordsluttning mot Laholmsbukten. En stenbro leder över till Norrvikens trädgårdar, strax utanför Båstad. Till vänster samlas vattnet i en svart damm. En bit in till höger syns ett stort kors av trä. Där ligger han begravd, Rudolf Abelin, skaparen av en av Sveriges, kanske till och med en av världens vackraste trädgårdar. En magisk plats där den omgivande vilda naturen på ett nästan osynligt sätt övergår i en trädgård skapad av människohand.

På bromuren sitter ett ungt par och läser i skuggan. Parkeringen, stor som tre fotbollsplaner, är nästan öde. Allt är tyst förutom bäcken och skriet från en rovfågel som seglar över det som en gång var en fruktodling vars äpplen vann guldmedaljer i Paris.

–Det var här morfar kom gående för första gången. Han berättade att det var en sådan dimma att han knappt kunde se handen framför sig. När han kom fram till Lilla Båstad, som den gamla gården hette, skingrade sig molnen och solen bröt fram. Det tog han som ett tecken på att det var här han skulle anlägga sin trädgård, berättar Carl Abelin, barnbarn till Rudolf och uppvuxen på Norrvikens trädgårdar.

Rudolf Abelin föddes i Malmö 1864 och växte upp på burgna gårdar i Östergötland. Han var son till en militär som hade helt andra planer för Rudolf. Sonen skulle bli jurist. Det hjälpte inte att den unge Rudolf bönade och bad att få slippa. En ögonsjukdom infann sig dock och omöjliggjorde studierna.

–Äntligen fick morfar som han ville och kunde utbilda sig till trädgårdsmästare och pomolog. Och frisk blev han strax efter, men avhoppet var en sådan skandal att det gav rubriker i tidningarna, berättar Carl Abelin medan vi vandrar längs en krattad grusgång genom den lilla fruktträdgård som ännu finns kvar.

Få känner Norrviken som Carl Abelin. Han kan varje vrå, varje buske och varje träd. Nu går han med trötta steg. Det är inte första gången han berättar om sin morfars dröm, glansdagarna och förfallet som pågått sedan början av 70-talet.

Som mest fanns här över 5000 äppelträd av flera hundra olika sorter och över 10000 hasselnötsbuskar. Det var med dessa som Rudolf skulle finansiera den då moderna anläggningen, både vacker och folkbildande. Rudolf var en föregångare och han verkade för att alla svenskar skulle ha tillgång till en trädgård, en egen odlingslott. Han föreläste, undervisade och skrev böcker. Många av hans tankar är högaktuella än idag när den senaste trenden handlar om att odla mitt inne i städerna.

Norrvikens trädgårdar är uppbyggd kring två huvudaxlar, en i öst-västlig riktning och en i nord-sydlig och flera mindre tväraxlar. Åsen ger skydd mot vinden och i kombination med fukten från havet skapas ett ovanligt gynnsamt odlingsklimat med växtzon 0, sällsynt för våra breddgrader.

–Morfar sa att området var som en kuvös. Han var besatt av sitt arbete, slet jämt och var inte förtjust i kafferaster. Jag tror att man måste vara sådan för att kunna ro i land ett sådant här projekt. Det som blev lidande var hans äktenskap.

Rudolf Abelin hann med tre fruar och fick fyra barn varav dottern Dagmar senare tog över arbetet efter fadern.

Doften av Medelhav fyller näsan ju närmare den första av stilträdgårdarna vi kommer. Höga cypresser ramar in barockträdgården och stammarna lär lysa som eld då solens första morgonstrålar letar sig in. Omgiven av buxbomshäckar ligger en långsmal damm där en ensam karp simmar i sällskap av en ål. Ingen begriper hur den har hamnat där.

– Allt är mycket noga uträknat med ett nästan övermänskligt perspektiv. Sin första trädgård anlade han vid Bråviken, men den fick stängas på grund av en järnvägsdragning. På en middag träffade han Ellen Key som tillsammans med Ludvig Nobel övertalade honom att komma till Båstad, berättar Carl.

Båstad var i början av 1900- talet en badort i ropet som lockade societets- och kulturmänniskor från hela landet.

–Ludvig Nobel och morfar blev mycket goda vänner. Ludvig kom ridande varje morgon och så åt de frukost tillsammans, berättar Carl och plockar upp lite skräp från gången.

Mitt i parken ritade Rudolf sitt hem, en villa av vitt tegel från bruket i Båstad. Huset skulle också fungera som avdelare då han ville att varje trädgård skulle kunna upplevas var för sig. Huset var då tidstypiskt nationalromantiskt med mörk bröstpanel, stora öppna spisar höga spröjsade bruna fönster. Idag är Villa Abelin en spillra av sin forna prakt. På 1970-talet genomgick huset en okänslig renovering med svårläkta sår. Unika och handgjorda inredningsdetaljer ersattes av masonit, plast, nålfiltsmattor i bästa kommunkontorsstil.

–Det här var morfars arbetsrum, kanske det allra vackraste rummet med välvda tak och med två runda pelare mitt i. De sågades ner, men då höll hela taket på att ramla in och så satte man in den här, säger han och pekar fnysande på en svartmålad stock.

”Naturen är konstens moder”, stod det skrivet över dörren.

I villan finns idag ett kafé, här hålls bröllop och flera konstutställningar ger huset konstgjord andning. Kontrasten mellan förstörelse, förfall och resterna av skönhet, som snirkliga takmålningar eller väggmålningar där trinda barn spelar fiol, är slående och smärtsam, trots att man kan köpa lotter och vinna en ko målad i motljus.

Från fönster ser man ut över trädgårdarna. I den japanska växer enorma exemplar av blodlönn, hängbok och ginkgo. Förr ansades träden regelbundet för att inte skymma havsutsikten, men inte längre.

–Det som gör mig mest bedrövad är att de som var ansvariga i början av 1970-talet förstörde klosterträdgården, säger Carl Abelin.

Den låg mot väster, byggd kring sju gamla fruktträd från bondgården med valv och pelargångar. Längs murarna klängde guldhumle och in rabatterna växte medicinalväxter från hela världen. Gården täcks nu av ett smutsigt gulfärgat plasttak som för bara någon vecka sedan gav vika mitt under en fest varpå regnvatten forsade ner på musikanläggningen. En damm finns kvar under det som är kafédisk.

Mörka kvällar är det ingen som vill vara ensam i huset – många har hört konstiga steg och dörrar som slås igen.

Om mörka kvällar är det ingen som vill vara ensam kvar i huset. Flera har hört konstiga steg och dörrar som oväntat slår igen.

–Vissa ser och hör, andra inte. Det beror nog på hur känslig man är. Faktum är att morfar hade ett sjätte sinne. Han kunde förutspå hagelstormar och på så sätt kunde växter täckas i tid och räddas.

Högt upp mot åsen ligger den italienska vattenträdgården där navet förr var ett stråk av flödande vatten. Från en liten vit kapellfasad forsade det ner genom dammar och vidare ut mot havet. Framför kapellet lät Abelin bygga en stenlagd plats där besökare kan sitta en stund i stillhet och bara förundras. Källan har sinat, vattnet står stilla och mellan träden bildas ett slags skimmer där insekterna dansar.

Mot väster ligger Nordtyska planteringen och spegeldammen, välkänd för den utrotningshotade stora röda salamandern. Sävligt simmar de små svarta ödlorna som flera gånger satt käppar i hjulen för exploateringsplaner. Carl Abelin oroar sig för den låga vattennivån och ringer Tommy, en av trädgårdens tre trädgårdsarbetare.

–De gör underverk trots väldigt liten kassa. När jag var liten arbetade det 28 trädgårdsarbetare här. Så fort träden sköt rotskott, grävde man upp dem och planterade om. Idag kör man över med gräsklipparen.

I dammens västerkant lades råglas för att skapa illusionen av att damm och hav möts, trots att det skiljer en kilometer. Och så har vi den romantiska trädgården med gigantiska rhodondendron, Tors park, körsbärsträdgården med Sveriges största samling av japanska körsbärsträd och…

Rudolf Abelins dröm tog slut redan under de kalla krigsvintrarna under 1940-talet då fruktträden frös. Han tvingades sälja 1942 och byggde sig ett hus en bit västerut, ovanför Kattviks camping. Länge arbetade han kvar som konsult. Nordstjernan/NCC blev ägare och förband sig att bevara trädgårdarna och skogarna intill som naturreservat.

–Enligt min uppfattning var det när konsul Axel Ax:son Johnson dog som allt började gå utför. När Nordstjernan 1972 donerade trädgårdarna, en tiondel av egendomen, cirka 18 tunnland, till en stiftelse skulle de också ha bildat en fond för verksamhet. Då hade vi sluppit allt elände, säger Carl Abelin.

Det första exploateringsförslaget från Nordstjernan/NCC kom 1965, men avslogs av kommunen. Sedan har förslag på förslag från huvudsakligen NCC och Peab lämnats in. Man har velat bygga bostäder, golf- och rodelbanor, hotell och konferensanläggningar med mera. 1999 bildades Norrvikens trädgårdssällskap i syfte att rädda trädgårdarna undan nedläggning och för att verka för att skydda och utveckla trädgårdarna i Abelins anda.

Många har försökt att finansiera och bevara trädgårdarna då intäkter från biljettförsäljningen inte räcker. Många har kämpat, men ingen har lyckats. Under den kände trädgårdsmästaren Tage Andersens regi ökade besöksantalet från cirka 9000 om året till ungefär 50000. Han slutade efter att inte fått sitt kontrakt förlängt så som han önskade.

Hur kommer det sig då att detta unika nationella kulturarv fått förfalla nästan bortom räddning? Det är nu vi hamnar i en härva där verkligheten torde överträffa dikten. I våras kunde vi läsa i tidningarna att trädgårdarna sålts för 7,8 miljoner av Norrvikens stiftelse till företaget Lilla Båstad, där byggmästare Erik Paulsson, tillsammans med fyra andra entreprenörer, vill bygga hantverksby, hotell, bostäder med mera för att rädda trädgårdarna. Norrvikens trädgårdssällskap, som i alla år motsatt sig alla former av exploatering hävdar att någon försäljning inte skett, utan endast på pappret då en försäljning är olaglig. Sällskapet säger att Lilla Båstad vill stänga trädgårdarna för allmänheten, medan Lilla Båstad säger att de ämnar göra precis tvärtom. Ord står mot ord. Och det pratas om ”köpta politiker”, att Abelin skulle ha varit nazist, om juridisk skandal, att om trädgårdssällskapet inte satt sig emot allt skulle trädgården räddats för länge sedan. Det pratas till och med om mordhot.

–Om inte trädgårdssällskapet funnits hade Norrvikens trädgårdar inte funnits idag, säger Carl Abelin medan vi vandrar tillbaka mot parkeringen. Vid åsens fot lyser en byst av Rudolf. Någon brukar putsa den, men ingen säger sig veta vem. Mitt emot, ner mot havet, tronar en rovfågel på en pelare, den som skulle vara symbol för nazistvänlighet.

– Det är en fiskgjuse. Att morfar skulle varit nazist är ont förtal och det smärtar mig djupt, säger Carl Abelin ursinnigt.

Medan detta nationella kulturarv sjabblas bort i en till synes ändlös kamp fortsätter humlorna att surra i stjärnflockan och näktergalen sjunga bland sly och slingrande björnbär. Vi lämnar Norrvikens trädgårdar, så där skälvande vacker som en utslagen ros är precis innan kronbladen faller till marken.