När Mohamed Omar debuterade med diktsamlingen Tregångare 2005 blev han snabbt ett poetiskt hopp. Hans dikter var märkliga. De fångade muslimska erfarenheter i en traditionellt modernistisk form, där influenserna tycktes komma från svenska klassiker som Tranströmer och Aspenström.
Succén var omedelbar och Mohamed Omar blev alla kultursidors älskling. Jag var själv med och nominerade honom till Borås Tidnings Debutantpris och har vid flera offentliga tillfällen läst den inledande dikten i Tregångare, kallad Initiationen. Den väckte alltid stor munterhet med sin abrupta humor.
Nu har jag slutat att läsa den inför publik. Namnet Mohamed Omar är inte längre förknippat med poesi, utan med islamistisk fundamentalism och ett judehat som bland annat tar sig uttryck i hans förnekande av Förintelsen.
Initiationen ger idag, i ljuset av Omars omvändelse, en nästan spöklik känsla. Den handlar om en lokalvårdare på ett sjukhus, som sköter sitt jobb med stor flit, men i smyg studerar ”heliga skrifter” i en städskrubb. Där överraskas han av en chefsperson som förnedrar honom. Dikten avslutas:
Och min toalettborste,
den vände hon upp och ner på
så att den fick en annan innebörd.
”Gå ut till alla folk” sade hon
”och kom aldrig mer tillbaka.”
Andra dikter i Tregångare är ännu mer explicita i sin religiösa aggressivitet. Det ser jag nu, men jag såg det inte då. Jag minns inte heller att den diskussionen överhuvudtaget fanns i mottagandet av Omars dikter. Vi ville alla se något annat:
Ett faktum som avslöjar kultur- offentlighetens missriktade välvilja mot allt som man kan sätta etiketten invandrarlitteratur på. Vi har gjort vårt bästa för att särskilja och krama ihjäl författare som Jonas Hassen Khemiri, Alejandro Leiva Wenger, Marjaneh Bakhtiari med flera. Detta är en av anledningarna till att Omar länge tilläts framföra sina ytterlighetsåsikter i seriösa sammanhang – en person utan Omars bakgrund som kritikerälskling hade förstås aldrig fått komma till tals med samma orimligheter. Den svenska kulturella offentligheten reagerade helt enkelt för sent och Omar hade tillgång till en massmedial scen även efter att hans nyvunna extremism blivit känd.
Omars uppgång och fall är en remarkabel händelse i svenskt kulturliv.
Nu är det dock stopp för Omar. Därför kan vi också titta tillbaka och fråga oss vad som egentligen hände. På ett personligt plan är det svårförståeligt, kanske tragiskt.
Vi har intervjuat Mohamed Omar, men valt att inte publicera de delar där han förnekar Förintelsen. Det finns ingen anledning att trycka uppenbara och kränkande lögner.
Men i en tid av ökad aggression med religiösa förtecken – se på händelserna i Malmö eller den hätska tonen i debatten kring Lars Vilks – är det viktigt att vi försöker lära oss något av fallet Mohamed Omar.
