– Vi vet ganska väl hur många dammfladdermöss som finns i Sverige, men hur många 1700-talshus det finns vet ingen, säger Otto Ryding som utarbetat Boverkets rapport.

Anledningen är att det har gjorts få regelrätta inventeringar av landets byggnadsbestånd. Av de svenska tätorterna är bara 15 procent inventerade, och för de områden som har klassats som riksintressen är motsvarande siffra elva procent. Rapporten konstaterar också att mer än två tredjedelar av kommunerna inte har tillgång till antikvarisk fackkunskap, vare sig inom sina egna led eller genom avtal med andra aktörer.

Men även om den största delen av bevarandeansvaret i praktiken ligger på kommunerna genom Plan- och bygglagen finns det brister också på statlig nivå. Bara ett fåtal statliga myndigheter och bolag har formuleringar om ansvar för kulturmiljövärdena inskrivna i sina uppdrag, och varken länsstyrelserna eller Boverket självt har varit tillräckligt aktiva i sin roll som tillsynsmyndigheter. Följaktligen är också den nationella överblicken dålig.

Kanske ger siffrorna en antydan om att det sedan gammalt finns ett ointresse i Myndighetssverige för att skydda kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Det svenska byggnadsbeståndet är mycket ungt i ett internationellt perspektiv, med endast 13 procent av samtliga bostäder byggda före 1920.

– Tyskland och andra länder på kontinenten som har gått igenom krig och förödelse har betydligt fler äldre byggnader än vi. Har man upplevt massförstörelse av hela städer kanske man blir mer angelägen om att bevara det som finns kvar, säger Otto Ryding.

– Men det ska påpekas att det svenska ointresset bara gäller på myndighetsnivå. Bland allmänheten värderas kulturmiljön mycket högt och engagemanget är stort, det visar en rad undersökningar.

Otto Ryding är inte beredd att peka ut några kommuner och myndigheter som han tycker sköter sig särskilt illa, däremot nämner han gärna ett antal goda exempel som trots allt finns.

– Stockholm har bra rutiner för att hantera kulturmiljöfrågorna, säger han.

– Men det finns också flera små kommuner som är mycket aktiva. Hjo satsar till exempel stora resurser på att sprida information och medvetenhet om kulturmiljön, och Ovanåker har sett till att mycket av landsbygdsbebyggelsen har renoverats. Ljusnarsberg och Höganäs har skyddat flera byggnader genom att utfärda rivningsförbud.

Rivningsförbud är naturligtvis det skarpaste verktyget när det gäller att skydda kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, men enligt Otto Ryding räcker det ofta med mildare åtgärder, som särskilda varsamhetsbestämmelser eller allmänna riktlinjer om hänsyn till kulturmiljön.

– Det viktiga, säger han, är kunskap och medvetenhet om vilka värden som faktiskt står på spel, så att kommunerna kan göra insiktsfulla och tydliga val när de fattar sina beslut.