Antagligen kunde de inte längre stå emot samtiden. Att 90-talet är tillbaka har vi sett många exempel på de senaste åren men när den öppna främlingsfientligheten letat sig in i riksdagen, när en ny laserman satt skräck i Sverige och när den globala finanskrisen fortsätter att rasera våra ekonomiska broar kunde Refused inte längre hålla sig.

I tisdags kom nyheten att ett av Sveriges mest stilbildande rockband återförenas för ett antal konserter i sommar. Det kanske låter som ännu ett i raden av band som plötsligt får ny feeling men Refuseds återförening är mer än så. Det är något annat.

För när Umeå-kvartetten splittrades 1998, mitt under en USA-turné, hade de efter sju år och tre skivor precis börjat visa vilka storverk de var förmögna till. Bandets sista spelning stormades av polis som drog ur kontakten till gitarrförstärkarna just innan sångaren Dennis Lyxzén skulle ge sig på refrängen till Rather be dead. Ett dramatiskt slut på ett lika dramatiskt bands historia.

Refuseds sista album The shape of punk to come, som släpptes samma år som bandet splittrades, var briljant – kanske till och med lite för mästerligt för sin tid. Det är som om omvärlden behövt dessa år för att komma ikapp albumet som med en självklar nonchalans lät tassande jazztoner och elektroniska passager förenas med popmelodier och plötsliga rockutbrott. The shape of punk to come var en attack på alla sinnen samtidigt. En skiva som såg rockkulturen ur en ny synvinkel.

Nu har populärkulturen förvisso lärt oss att aldrig lita på band som vägrar sin egen återförening. Men i fallet Refused verkade det inte så självklart ändå. Gitarristen Kristofer Steen hade utbildat sig till operaregissör på Operahögskolan. David Sandström hade trummat sönder sina handleder. När historien dock envisas med att upprepa sig själv, och ny-yuppieerans 00-tal lämnade oss där 80-talet lämnade 90-talet, var det dags för gruppen att komma tillbaka.

Tisdagens nyhet kom samtidigt som länkar till rapparen Jay-Z:s kärlekssång till sin nyfödda dotter spreds på sociala medier, med förtjusta reaktioner och konstruerade hjärtan i kommentarsfälten. En emotionell hyllning från en nybliven far i all ära – själv har jag aldrig längtat mer efter musik som lyfter blicken från den egna världen och börjar titta ut genom fönstren. Det är när jag hör Jay-Z:s Glory feat B.I.C, med dess tafatta rim om Destiny’s child, som jag inser hur starkt behovet av ett band som Refused faktiskt är.

Med en miljö som nu börjar betala priset för världens accelererande köttkonsumtion framstår också hardcorerörelsens övertygelse om veganism som en logisk framtid. Intresset som den amerikanske författaren Jonathan Safran Foer väckte med sin bok Äta djur (i svensk översättning 2011) där han, mot en filosofisk botten, presenterade argument för en vegetariansk livsstil har visat att vi kanske är redo att se oss själva som delar av något större. 00-talets individualism har blivit tröttsamt omodern. Att Refused är tillbaka är inte bara en nyhet för musikvärlden. Det är en fantastisk nyhet för oss alla. Refused återuppstår lika mycket för att de vill som för att de kanske måste. För att vi återigen ska börja tro på något annat än oss själva.