Varje morgon, strax efter Skanstullsbron i Stockholm, trängs ett stort antal cyklister och väntar på att rödljusen ska slå över till grönt så att de kan korsa Ringvägen och fortsätta uppför Götgatan. Men nästan varje morgon bryts ordningen av ett antal äldre män på cyklar av äldre modell.

De struntar i rödljusen och kryssar med förvånad uppsyn mellan bilarna för att sedan försvinna med fladdrande manchesterkavajer i fjärran på andra sidan vägen, till förtret för uppretade, hastigt inbromsade bilister. Det sägs att Gud älskar barn och idioter, han verkar även nära en viss förkärlek för ett visst litet segment åldrande cyklister.

Alla andra, de som inte vill ta samma risk och som fortfarande väntar på grönt, får sedan trängas bakom ett gäng modetjejer på gamla damcyklar som sicksackar fram över den avsedda banan samtidigt som de alltid, alltid pratar i mobiltelefon.

–Det jobbiga med att cykla till arbetet är att 99 procent av alla de andra man samsas med på cykelbanorna är kompletta idioter. Jag blir rosenrasande minst en gång varje dag. Det är inte bra för mitt blodtryck, säger en trampande jobbpendlare som helst vill förbli anonym.

Hon, som själv har en Skeppshult, har identifierat ett antal grupper som är extra störiga eller rentav farliga. Förutom de äldre männen och modetjejer är det främst de hetsiga motionärerna som vägrar acceptera att inte alla andra tränar för Vätternrundan, tanter som verkar vara någon annanstans medan de tar upp hela banan för sig själva och – ganska exakt – alla andra utom hon själv.

Men Richard de Broussard på butiken Cykling tror att steget till rena konflikter mellan de här olika undergrupperna är tämligen avlägset.

–För många är cykeln bara en ny euforisk upplevelse – så även om cykelvalet blivit ett sätt att uttrycka sig på så är det inte riktigt lika illa som när jag körde mc och HD-åkare vägrade hälsa på oss andra. Jag tror att en racercyklist fortfarande kan vinka till någon på en fixie.

Han ställer sig dock frågande till den bristande respekten för rödljusen och har inte riktigt förstått varför cyklister så lätt struntar i dem.

–Men jag tror att många av dem som cyklar också kör bil. När du sitter på en cykel blir du inte lika hämmad. Du är fri, det är ett litet fordon och en stor väg och då blir reaktionen en sorts frihetsexplosion. Sverige är också ett väldigt ungt cyklistland. På andra områden är vi korrekta och står i kö, här finns ingen direkt uppförandebotten att stå på, säger han.

Richard de Broussard vill dock inte hålla med om tesen att cykeln i sig tar fram de sämsta sidorna hos människan.

–Om det finns något problem så är det att det är så lätt att släppa fram sina mer yviga känslor på en cykel. Men de enda jag egentligen skulle säga är farliga är de som cyklar fixie och inte riktigt lärt sig det här med att inte ha några bromsar – och de är mest farliga för sig själva, säger han.

CG Wrangel på polisens trafikenhet vill inte heller peka ut någon enskild grupp som är värst:

–Nej, sånt är alltid väldigt känsligt. Möjligtvis är buden relativt utsatta – men de är professionella och inte inblandade i så många olyckor som man skulle kunna tro. Däremot tar de gärna genvägar som kanske inte alltid följer regelverket.

–Men det är många andra som har anammat ett anarkistiskt beteende. Vad det beror på är svårt att säga, men folk får inte längre någon cykelundervisning på samma sätt som förr. Och i Stockholm har antalet cyklister ökat väldigt mycket, särskilt i förhållande till cykelbanorna, och i och med det ökar utrymmet för missförstånd, säger han.

Fotnot: En fixie, eller en fixed-gear-cykel, saknar vanliga bromsar och växlar. Till skillnad från vanliga cyklar har den ett fast nav istället för frihjul.