Utsikten från paradvåningen vid Slussen är hisnande. Riddarfjärden, Norr Mälarstrand och Stadshuset breder ut sig från hörnlägenhetens ena vägg; Stockholms ström, Djurgården och Katarinavägen från den andra.

Här bor Ulf som lånat ut lägenheten till sin son för kvällens förfest, där det ska laddas upp inför fetischklubben Dekadances klubbkraschning på Kvarnen. Klubbkraschning har blivit något av Dekadances specialitet på sistone, som ett komplement till de egna klubbkvällarna – man samlas hemma hos någon och värmer, och går sedan till ett uteställe som bjudit in Dekadance-folket att festa loss tillsammans med det vanliga klientelet.

När vi kommer har Ulf precis kommit ut ur duschen och tar emot oss i morgonrock, och har inga planer på att lämna lägenheten för att lämna plats åt festligheterna. Med en egen erfarenhet av fetischscenen som överträffar de flesta andras har han en självklar position på partyt:

– Det var jag och mina kompisar som startade de första fetischklubbarna i Stockholm i slutet av 70-talet, säger han med ett nöjt leende. Vi körde i källaren till en kontorslokal i Nacka. Då var det perverst, haha. Dit hade SvD aldrig blivit insläppta.

– Jag är väl mer eller mindre uppväxt i den här världen, säger hans son Isak, en storväxt kille i 20-årsåldern. Men jag har ändå hittat min egen väg in i den, mycket genom Dekadance.

Chips och popcorn ställs fram på soffbordet och Johnny Cashs version av Nine Inch Nails Hurt ljuder försiktigt ur högtalarna. De första förfestdeltagarna ringer på och stiger in. Nu ska det kläs om och förberedas – gästerna anländer i mjukisbyxor och t-shirts men får snart på sig lackbyxor, minidildos i kedjor runt halsen och kjolar så korta att stjärtskåran syns. Det är inga hårdhudade nihilister som sitter runt matsalsbordet och donar med sina munderingar, snarare har de en snäll och reko framtoning. Henrik är doktorand på KTH och kom in på fetischprylen via lajvkulturen:

– Det är många som upptäcker fetischism och BDSM genom lajvandet, säger Henrik. Har man testat rollspel när man lajvar är steget till att testa rollspel på klubb eller i sängen inte så stort.

Livia sitter och sticker säkerhetsnålar på underarmens ovansida och trär sidenband genom dem. Hon klär sedan om till en hängseldress där brösten lämnas fullt synliga:

– Tro det eller ej, men det är många scouter i fetischvärlden, säger hon.

– Jag har själv varit scout, och jag tror sambandet har att göra med att scoutkulturen handlar mycket om att vara sig själv att bli accepterad som man är. Precis som här.

En annan före detta scout är Sanna som precis passerat 20. Någon gång i tonåren kände hon att hon ville bli dominerad, och började leta efter likasinnade på nätet.

– Lackplatåstövlarna drog till sig blickar i plugget i småstaden där jag växte upp, kan man lugnt säga. Efter jag flyttade till Stockholm har det blivit både roligare att lättare att utforska det här intresset, här finns det både synt-, goth och fetischklubbar.

Fernando kommer i en militärgrön kostym från DDR-armén, tillsammans med sin tjej Mischa i matchande arméklänning, även den från DDR:

– Jag hängde mycket på Stureplan förut men tröttnade. Gemenskapen och respekten på de här klubbarna är mycket bättre än på vanliga uteställen. Alla är vänliga och trevliga, det är blandade åldrar, man blir kompis med alla.

Festen tar fart: chipsskålarna töms, mer och mer folk droppar in, diskussionerna tar fyr – skulle man kunna operera in en vibrator i fingret?

Isak visar stolt upp sina teflonimplantat på underarmen – fyra små knölar som flankeras av orden Ribbed for her pleasure. Han har även fyra stavar i bröstkorgen och en magnet i fingret.

– Avmagnetiseras inte kreditkorten då, frågar Ursula.

– Kan man få mängdrabatt om man gör flera saker samtidigt, undrar någon annan.

– Jag vill göra teflonimplantat på mina biceps, så jävla coolt, säger Fernando exalterat.

– Men gör det med silikon då, det flexar bättre, säger Isak.

Det har gått ett par timmar och nu börjar lägenheten även fyllas av folk som varit med i Stockholms fetischsväng ett tag. Alex har varit en del av scenen sedan flytten till Stockholm 1995 när han blev meddragen till fetischklubbar:

– Jag är egentligen inte fetischist själv, men går på klubbarna för att de andra där är det. Det finns hela spektrat. Vissa löper hela linan ut och lever i alternativa förhållandeformer, ordnar badfester och poolpartyn. För andra är det mer en pikant hobby och ett kul sätt att festa.

Björn blev frälst genom en fotoutställning på Konstfack som han beskriver som ett kraftfullt uppvaknande, en chockvåg genom kroppen som ledde till mejlkorrespondens med fotografen och inbjudan till en första fetischfest. Mycket har hänt sen dess, menar Björn, scenen har förändrats en hel del bara de senaste tio åren:

– Förr var det mer bakom lyckta dörrar, man var tvungen att bli rekommenderad och medbjuden till oannonserade fester. Nu har det kommit en perv-and-proud-of-it-generation som är mycket mer öppen. Internet har gjort väldigt mycket, en klubb som Dekadance är det ju bara att gå med i och man hittar den lätt via nätet.

Det enda som behövs för att gå in på Dekadances fester, förutom att vara medlem, är en dresscode som lyder ”blir du inte utstirrad på gatan är du fel klädd”. Den gemenskap och den respekt som många säger är en sådan viktig beståndsdel av Dekadance är delvis ett resultat av denna gemensamma nämnare – ingen blir uttittad eftersom alla är utklädda. Men hur fungerar det då när man klubbkraschar? Finns det inte en risk att Svenne Banan, som inte är införstådd med gränserna, går fram och kladdar på ett bart bröst?

– Visst kan det bli kulturkrock, säger Alex. Förra gången vi klubbkraschade, på Blue moon bar, var det en tjej i strippmundering som blev smiskad på stjärten av en av medlemmarna, och då dök det upp en helt annan kille och började hjälpa till, utan att fatta att man måste kolla att det är grönt. Jag skyndade mig fram för att avstyra bråket. Man kan ju inte förutsätta att alla ska vara införstådda med de oskrivna reglerna. Det kommer nog bli ganska mycket kulturkrock på Kvarnen ikväll, minst sagt.

Klockan har blivit halv tolv och det är dags att röra på sig. I samlad trupp promenerar vi ner till Kvarnen där vi vinkas förbi kön – det var Kvarnens eget initiativ att bjuda in Dekadance och de välkomnar oss varmt. Reaktionerna låter inte vänta på sig när gänget stiger ner på dansgolvet på undervåningen. Tre killar står längs bardisken och bara råstirrar på Livias nakna bröstvårtor. Andra kommer fram och pratar och ställer nyfikna frågor.

En trappa upp i ölhallen står Josef och drar till sig blickar i sin ukrainska sjömanskostym, med kyrilliska bokstäver inpräntade på brättet.

– Det första alla frågar är om jag pratar ryska, vilket jag tyvärr inte gör, säger Josef. Men det känns bara kul att folk tittar, det är ju lite det som är grejen med allt det här.

Lite längre bort står två mer typiska Kvarnen-besökare med varsin öl. Vad tycker de om intåget av fetischister och BDSM-utövare?

– Det är roligt, säger David Johnsson. Man blir på gott humör av att se något annat, andra sorters människor. Det förhöjer inspirationen.

– Det är ju inte riktigt vad man förväntar sig på ett inskränkt fotbollsställe som Kvarnen, säger kompisen Joakim Gräns. Och man blir nyfiken på vad grejen är – hur mycket är exhibitionism och hur mycket är sexuell läggning? Egentligen skulle man vilja gå fram och fråga.

I rummet bredvid står Sanna och piskar med ett ridspö på Petris bara överkropp, till de övriga gästernas förtjusning. Alex berättar att många velat komma fram och känna på hans latextröja – bland andra några grannar han känner igen från bostadsrättsföreningens styrelsemöte.

– Men bäst action blir det på efterfesterna. Dit är det nog ingen bra idé att bjuda med er dock. Lite får vi ju lämna till läsarnas fantasi.

Fotnot: Namnen är fingerade enligt Dekadances önskan.