”Dra”, uppmanar Aleks Wojtulewicz och placerar sina håriga ben framför utvalda på första bänkraden. Och ritsch, så åker ännu en bit vax med missprydande hårväxt bort till publikens skräckblandade förtjusning. Aktören konstaterar krasst att det gör ont att se bra ut och att det är enklare att vara man.

I woMAN försöker Wojtulewicz enligt egen utsago förstå kvinnan och – med sig själv som forskningsobjekt – låta oss ta del av hans process. Tanken är att bryta ner stereotyperna ”manligt” och ”kvinnligt”. Visst är förutsättningarna goda med en aktör som har kulmage, skägg och bra publikkontakt, men tyvärr landar akten i en ytlig skiss som fastnar just i stereotypen av det kvinnliga: kort klänning, smink och smärta.

Att botanisera i uppstickaren Stoff, Stockholm fringe fest, är som att smaka av ett dignande smörgåsbord där somliga frestelser blir besvikelser, annat små kulinariska överraskningar. Festivalen arrangeras för tredje året och har svällt till 100 akter från 40 länder som fyller hela Kulturhuset samt Fri scen med performance, teater, dans, musik och installationer – i år även med ambitiöst seminarieprogram.

Stoff är ett internationellt nätverk, en plattform där unga konstnärer kan pröva idéer på publik och varandra. En del scenverk stannar vid ansatser medan flera installationer är verkningsfulla i sin anspråkslösa form, som Straffarbetet, där en kvinna framför en spegel metodiskt klär in sig i ett skal av stenar.

Finsk-holländsk-israelisk-svenska stycket Trafika är en charmig studie i äktenskapets mentala framfart vid ett köksbord där minnena väcks till liv genom barnslig lek med bestick och små trafikskyltar. Aktörerna använder fiffigt skyltsymboler i en bisarr pantomim, där en bilresa blir metafor för tillvarons gupp och drastiska svängar. Idén är kreativ men plottras bort i alltför många infall som får tempot att sacka.

Native red av Bryana Fritz och Christoffer Schieche, båda från den ansedda skolan Parts i Bryssel, krockar romantiska Schubert-lieder med synkron dans, där man anar djur och jägare i de stiliserade rörelserna. I slutscenens stroboskopljus klär de ut sig till indianer, placerar fjädrar över ögonen och står stilla. En något lösryckt bild av stereotypen som förtryck.

Störst intryck gör danska duon i As a start #2#. Två män med olika sätt att förhålla sig till omvärlden möts i en kamp som också är en brottning med det egna jaget. Dansarna använder sina fysiska olikheter i tajta turer, och sluter cirkeln med ombytta roller. Knappast nytt som idé, men koncentrerat och väl genomfört.