Konstnärliga utövare i Sverige borde kunna räkna med yrkesrespekt motsvarande den som tillkommer låt oss säga riksdagsledamöter. Så är det inte, inte längre. Nu går en våg av något som både liknar och luktar förakt, förakt för konstnärlig integritet, individualitet, självbestämmanderätt – för konstnärligt ­skapande som sådant. Det är oroväckande. Mest ­oroväckande är att angreppen kommer från politiskt håll; de blir fler och fler och är inte sällan försåtligt paketerade i modernitetens omslagspapper.

Senast har sju moderata riksdagsmän i uppseendeväckande tanklöshet gjort sitt parti otjänsten att ­utnämna sig själva till internetanarkister. Avkriminalisera den fildelning som nu är förbjuden – så skallar ropet från de sju.

Därmed tog årets första kulturdebatt fart. Expressen har hittills publicerat en handfull inlägg. Mothugg har inte saknats. Dessbättre. Svenska Akademiens Horace Engdahl och Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder ställde sig i spetsen för ett inlägg som talade klartext om riksdagsmännens verkliga ­syfte: de sju moderaterna vill ”begrava upphovsrätten som princip” och genom att röra sig med begrepp som upphovsrättsindustrin vänder de bort uppmärksamheten från att det är ”tiotusentals yrkesmänniskor man i själva verket ­angriper”.

27 av dessa – författare, regissörer, musiker – skärpte tonen i ett inlägg där man såg moderat­angreppet direkt riktat mot deras arbete och utkomst; nu vill de se toppolitikerna bekänna färg, ”visa kurage och stå upp för krea­törernas rätt att få betalt för sitt arbete”.

Dessbättre har också en moderat riksdagskonstellation av annan ull än de sju klarat struparna till försvar för den konstnärliga upphovsrätten i ett klokt ­inlägg på SvD:s Brännpunkt (10/1). De menar att internet används som ursäkt för att undgå grundfrågan: konstnärens äganderätt till sitt verk. Som så många andra eftersträvar dessa civilisationsmoderater en skärpt lagstiftning för upphovsrätten på det upp­daterade sätt som allt fler EU-länder tillämpar.

Tills vidare får vi hoppas att den lilla grupp som redan går under namnet piratmoderaterna förblir ­liten. Det problem de nu bidrar till är stort nog, prob­lemet med borgerliga företrädares kultursyn – något som borde vara en allvarlig fråga för moderaterna själva hur nya de än tänker sig bli.

Den arrogans inför Stockholms arkitektoniska arv och framväxt som det ansvariga borgarrådet (m) återkommande demonstrerat är ett inslag i det som på ett besvärande sätt tornar upp sig för moderaterna. Ett annat exempel är den syn på kulturskapande som en moderatutnämnd ny styrelseledamot i Kulturrådet torgfört – och precis som i fallet med piratmoderaterna genom att smycka sig med adjektiv som nytänkande och modern.

Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änka, sade Oscar Wilde. Och den som är sig själv nog blir oftast inte klokare – det säger sig självt.