I morgon klubbas den största kulturpolitiska reformen som den borgerliga alliansen drivit igenom under sina fem år i Stockholms stadshus, om förändrat ekonomiskt stöd till stadens fria kulturliv.

Om vi lyfter blicken till det nationella planet har fem år med en borgerlig regering inte inneburit den kulturslakt som många vänsterdebattörer varnade för. Att riva upp den socialdemokratiska kulturpolitiken med rötter i 1970-talet skulle leda till alltför högljudda protester från kulturetablissemanget, och det är helt enkelt inte värt bråket, verkar man resonera i Rosenbad.

Men medan kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths (M) främsta ambition tycks vara att hålla det lugnt på torpet så har Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) med pukor och trumpeter basunerat ut vad hon anser måste åtgärdas. Där kulturdepartementet sporadiskt skickar ut pressmeddelanden av typen ”Kulturministern besöker Bollnäs” så lobbar Sjöstedts stab stenhårt mot tidningsredaktionerna för att få in nyheter, när hon inte själv lanserar dem på sin flitigt uppdaterade blogg ”Från huvudstad till världsstad”.

En viktig skillnad är förstås att det statliga kulturdepartementet innehas av Moderaterna, medan Folkpartiet lagt beslag på Stockholms stads kulturrotel. Och folkpartister får av tradition inte samma konvulsioner av offentligfinansierad kultur som många moderater. Det förefaller också råda ett gentlemen’s agreement mellan de två partierna i Stadshuset om att låta FP sköta kulturfrågorna, eftersom de högljudda moderater som tidigare krävt stora nedskärningar på området nu blivit anmärkningsvärt tysta.

Någon nedmontering har det totalt sett heller inte blivit av kulturen i Stockholm, och inga nyliberala experiment à la privatisering av biblioteken som i grannkommunen Nacka. Därmed inte sagt att inget hänt.

Madeleine Sjöstedt vill mycket, och är något så ovanligt som en modig kulturpolitiker som vågar köra sitt race. Frågan är bara vad hon egentligen vill.

På den punkten blir ingen riktigt klok. Utspelen och beskeden från Stockholms kulturborgarråd har ryckt iväg åt alla möjliga håll under hennes fem år vid makten.

Det hittills mest kontroversiella beslutet rör bara en struntsumma i sammanhanget, sex miljoner kronor av den totala kulturbudgeten på närmare en miljard, men är principiellt desto viktigare: den nya bonus som sedan 2008 delas ut till verksamheter som själva lyckas öka sina intäkter.

Modellen att belöna ökad kommersialisering hos kulturaktörer som ägnar sig åt just sådan verksamhet som inte klarar sig på marknadens villkor har fått många att se rött.

Föraningar om att en annan stor förändring var på gång kom när anslaget till Fria teatern i Högdalen i januari i år drogs in. Under våren meddelades så att hela stödsystemet för det fria kulturlivet, alltså det som sker utanför de etablerade institutionerna, ska göras om i grunden.

Försöker man ändra i bidragssystemen blir det liv i luckan, det vet alla kulturpolitiker. De som blir av med pengar protesterar högljutt, ofta med benäget stöd från tidningarnas kultursidor.

Men sådant avskräcker alltså inte Madeleine Sjöstedt, som dock inte precis gått ner i brygga i sina ansträngningar att pedagogiskt förklara förändringarna. Tvärtom har hon en osviklig förmåga att få folk emot sig.

Exakt hur det nya stödet egentligen kommer att fungera är omöjligt att veta på förhand. Ambitionen att röja upp i floran av stödformer, snabbare hjälpa nya aktörer och göra fördelningen mer transparent är något som de flesta egentligen borde kunna ställa upp på.

Men genom att närmast kuppa igenom förändringarna på kort tid, utan en ordentlig utredning, utan att tillräckligt tydligt markera behovet av långsiktighet och principen om armlängds avstånd mellan kulturutövarna och bidragsgivaren, och där insynen begränsats till några Powerpoint-presentationer, har man väckt kultursfärens samlade vrede.

När Madeleine Sjöstedt och tjänstemannen Patrik Liljegren, handplockad för att genomföra det nya kulturstödet, knappt kan öppna munnen utan att framhålla hur öppen processen varit, medan kulturlivets företrädare i falsett skriker att ingen lyssnat på dem, blir det närmast komiskt uppenbart att man har kommunikationsproblem.

Den impulsiva känslomänniskan Sjöstedt, känd för att bli burdus om saker inte går hennes väg, är inte bara kontroversiell ute i kulturlivet utan även internt på kulturförvaltningen, och sägs styra sina tjänstemän hårt.

Påfallande många anställda med lång erfarenhet har slutat, flera av dem i missnöje. Personer med insyn uppger att den tidigare självständiga kulturförvaltningen blivit svag, utan kraft att stå emot politikernas nycker.

Och cheferna för de två mest publika verksamheterna, Kulturhuset och Stadsteatern, kan inte direkt beskyllas för att mopsa upp sig mot kulturborgarrådet.

Tendenserna att öka den politiska styrningen av förvaltningen, och att i nästa led öka förvaltningens styrning av kulturverksamheterna, har fått motståndare på vänstersidan i Stadshuset att mer eller mindre skämtsamt prata om Folkpartiets kulturpolitik som nystalinistisk.

Sjöstedt drar sig inte heller för att lägga sig i den statliga kulturpolitiken. Både bakom kulisserna och genom offentliga utspel har hon exempelvis försökt förmå regeringen att bygga ett nytt operahus och lösa teatrarnas pensionsproblem.

Efter en flirtig start är relationen med kulturministern nu också rätt sval. Inte så märkligt, med tanke på att Sjöstedt med näbbar och klor motarbetat den ökade regionaliseringen genom ”koffertmodellen” – regeringens största kulturpolitiska reform. Eller att hennes starka främjande av Stadsteatern tycks ha som målsättning att konkurrera med statliga Dramaten.

Madeleine Sjöstedts benägenhet att öppet utmana kulturministern skulle av somliga förstås kunna tolkas som att hon själv är ute efter posten. Frågan är bara om Fredrik Reinfeldt skulle våga tillsätta en så drivande och självständig person.

FYRA FÖRÄNDRINGAR UNDER DE BORGERLIGAS FEM ÅR VID MAKTEN: