Stockholm Waterfront väcker starka känslor. Många har chockerats och provocerats medan de höga huskropparna gradvis växt fram med sina dominerande volymer i det känsliga läget intill Stadshuset. Nu står hela anläggningen till sist färdig inför den officiella invigningen i dag. Samtidigt står det klart att den innebär ett ingrepp av historiska dimensioner i Stockholms stadsbild. Den har också en strategisk betydelse som ett första steg i en än mer dramatisk förändring av stadens proportioner och topografi, om planerna för det så kallade Västra city sätts i verket.

White arkitekter har ritat hela Waterfrontkomplexet, som består av ett kontorshus, ett hotell och en konferensanläggning. Mot Klarabergsgatan står kontorsbyggnadens höga glasfasad med sin huvudentré. Tätt intill står hotellet, vars norrsida vetter mot ett smalt ljusschakt mellan husen, medan hotellgäster med rum åt söder däremot kan njuta av en panoramautsikt. Visuellt bildar kontor och hotell ett sammanhållet paket av höga hus.

Söder därom mot Riddarfjärdens vatten ligger konferensanläggningen. Den rymmer ett konferensmaskineri med salar som kan variera i storlek genom att väggar kan dras ut eller fällas in. Stora golvytor kan frigöras för åhörarbänkar eller bankettbord allt efter behov.

Ragnar Östberg arbetade i mer än 20 år med Stadshuset. Mellan den omsorg som låg bakom det och processen bakom Waterfront är det ljusår.

Allt detta före­faller sinnrikt och praktiskt löst. Arkitektoniskt är det dock inte märkvärdigt. Det som gör interiören magnifik är stora kongresshallens fönstervägg, där Stockholms hela stadslandskap öppnar sig i en bred och bedövande vacker vy.

Det är således egentligen staden själv med sin genom histo­rien sammantvinnade blandning av vatten och bebyggelse, som ger anläggningen dess arkitektoniska tillgång.

Stockholms skönhet är ett kapitaliserbart värde för ett byggnadsprojekt som detta. Hur påverkar då Waterfront i sin tur stadsbilden och dess skönhetsvärden? Närmaste granne är Stockholms stadshus, stadens viktigaste symbolbyggnad och ett verk som en gång väckte stor internationell beundran. Skälet var inte bara husets arkitektur i sig, utan främst dess suveräna samspel med vatten- och stadslandskapet runt omkring.

Om man bygger mycket höga hus intill ett sådant verk, blir effekten att man visuellt förminskar det äldre huset. Det nya påverkar upplevelsen av det gamla, propor­tionerna i stadsbilden förvrängs.

Planeringen började i det här fallet med att staden ville ha en hotell- och konferensanläggning, på den gamla Bangårdspostens tomt. Kanske hade det också varit möjligt att infoga en sådan utan men för stadsbilden, vars kulturhistoriska värde är lagskyddat som riksintresse.

Men det skulle ha krävt en omsorgsfull bedömning av platsens specifika krav och de restriktioner de skulle innebära.

De väldiga volymer som nu tornat upp sig är tyvärr inte ett resultat av sådana bedömningar, utan av ett fastighetsekonomiskt spel med många turer, där ex­ploateringen gradvis drevs upp för att öka lönsamheten i projektet. Hotellet blev högre och den stora kontorsbyggnaden tillkom.

Hur mycket man får bygga på en viss tomt, exploateringsnivån, avgörs av kommunen genom byggrätten. En högre byggrätt i ett attraktivt område ökar i sin tur tomtvärdet. I det här fallet hade Stockholms kommun i ett tidigt skede köpt tomten för ett mycket högt pris och hade därmed ett eget intresse av hög exploatering, samtidigt som dess ansvar för stadsbilden i en av världens vackraste städer borde innebära att byggrätterna tvärtom begränsades. Riksintresset visade sig nu också vara helt tandlöst.

Turerna bakom Waterfronts tillkomst kan man följa i en avslöjande artikel i senaste numret av tidskriften Arkitektur, skriven av tillträdande chefredaktören Dan Hallemar. Gränserna för tomtens exploatering tänjdes till det yttersta och vi kan i slutändan också fråga oss hur publik anläggningen egentligen blivit. Den vackra utsikten är förbehållen betalande hotellgäster och deltagare i konferenser. Staden har nu ett ansvar att åtminstone se till att det blir i verklig mening publikt, alltså tillgängligt för vem som helst.

Dilemmat med den höga exploateringen i det känsliga läget bör ha varit uppenbart för den dåvarande ledningen i Stadshuset. Förmodligen i desperation och under inflytande av populistiska idéer om spektakulär arkitektur uppmuntrade den arkitekterna att hitta på något extra. Så tillkom det glänsande skrank som nu omgärdar konferensbyggnaden och inte har något alls med husets grundform att göra. Denna består egentligen av en flerhörning svart låda, som i ett visst skede under byggnadstiden framträdde helt avskalad.

Man önskar nu att den svarta lådan fått bli kvar, för med det spektakulära skranket har saken blivit än mer problematisk. Genom glansen i det rostfria stålet drar det blickarna till sig och tävlar också genom denna egenskap med Stadshuset om att utgöra ­fokus i stadsbilden. Dessvärre ger det hela mest ett intryck av tivoli.

Ragnar Östberg arbetade i mer än 20 år med Stadshuset. Mellan den omsorg som låg bakom det och processen bakom Waterfront är det ljusår.

Det illustrerar ett viktigt prob­lem i Stockholms stadsbyggnad i dag, lämpligt att fundera över inför den magnifika utsikten i kongresshallen: om intresset för att slå mynt av en vacker stadsbild genererar allt större och hög­re nybyggnader i känsliga ­lägen, då har vi till slut inte längre den vackra stadsbilden kvar. Hur värnar man ovärderliga kvaliteter när fastighetsmarknaden skenar, byggrätter blir hårdvaluta och ett förhandlingsspel uppstår, där varje begränsning av ­exploateringskrav uppfattas som kostnader ingen vill ta? Risken är att vi kan glömma debatten om god stadsbyggnad, för då handlar det i alla fall bara om pengar.