Jag satt i biosalongen på förhandsvisningen för filmen ”Liten Skär och alla små Brokiga”. Salongen var fylld till brädden av barn och vuxna. Bredvid mig satt en treårig pojke i sin mammas knä. Han skrattade, ropade och hängde med i filmen. Något han inte var ensam om att göra.

Med all sannolikhet gick varken han eller de andra barnen hem med slutsatsen att filmen de just sett var ett exempel på kränkande rasism. Troligen kommer han och de andra barnen i salongen vara uppfyllda med att de har sett två barn och några gosedjur leka och bråka.

Filmen handlar just om två barnfigurer. Båda är snälla ibland och dumma ibland. De bär alltså på både ljus och mörker, precis som i det verkliga livet. Styrkan med filmen är att den skildrar ett vitt och ett svart barn på lika villkor. Det svarta barnet görs inte snällare eller dummare än det vita. Därmed skapar filmen möjlighet till identifikation för många barn, oavsett färg.

Ylva Habel gör i SvD en historisk exposé över hur svarta tecknats i 1900-talets kulturutbud (Under strecket 21/9). Hon visar hur svarta framställts som bakgrundsmaterial och kulisser till den vita verkligheten. Det är i sitt rätta sammanhang en bra och förtjänstfull skildring. Ylva Habels artikel försvarar angreppen på filmen och ser den som en del av denna historieskildring.

Men vad som är viktigt att förstå är att filmen inte är det rätta sammanhanget för den här debatten. ”Lilla hjärtat” är en liten svart tjej. Hon är en huvudrollsbärare och skildras på samma villkor som liten skär, det vita barnet. Hon är alltså ett subjekt och inte ett objekt. Därför haltar jämförelsen mellan historiska rasistiska skildringar av svarta och filmen ”Liten Skär och alla små Brokiga”.

De som är kritiska menar att ”Lilla Hjärtat” tecknats som en nidbild. Det kan diskuteras, men även om så vore kan nidbilder göra nytta. Den styrka som kan finnas i att använda en nidbild och fylla den med nytt innehåll kan exemplifieras med ordet ”nigger” i den amerikanska hiphopkulturen. Ett ord som vi alla vet är historiskt djupt nedsättande, rasistiskt och kränkande i den amerikanska kontexten. Men när afroamerikaner därför själva började kalla sig för nigger lyckades hiphopkulturen avdramatisera och omdefiniera ordet. Två saker hände. Det ena var att svarta genom att börja använda ett så klassiskt rasistiskt ord som dittills varit reserverat för vita visade på normen och fördomen. Det andra var att det blev ett slags empowerment att fylla ett förhatligt ord med egen innebörd. Det tvättade bort den gamla skammen och förnedringen som förknippades med ordet. Det handlade alltså om att gå från självförakt till självrespekt.

Det är viktigt att inse vad rasism och fördomar gör med ett samhälle och dess invånare. Det är inte bara så att de så kallade marginaliserade drabbas. Även majoriteten drabbas i form av pådyvlade fördomar, ett förväntat beteende och rädsla. Givetvis blir effekten olika beroende på vilken grupp individen tillhör. Men det är nödvändigt att komma ihåg att ingen slipper undan.

Filmen ”Liten skär och alla små brokiga” är ett försök att positivt skildra mångfald. Om varje sådant försök i framtiden bemöts med spaltmeter av kritik kan man tänka sig att många filmskapare, författare och politiker faktiskt kommer att bli avskräckta. Vem avgör vad som är korrekt kultur, hur ser ett samhälle ut där det så kallat korrekta är norm? Vem vill leva i ett sådant samhälle? Hur ska vi jobba för att öka medvetenheten i stället för att släcka den?

Om vi i Sverige idag går mot ett samhälle där det enbart är persons erfarenhetsbakgrund som avgör vilka frågor man har rätt att driva, tror jag att vi är illa ute. Dessutom har marginaliserade grupper både skilda och liknande erfarenheter. Men för den sakens skull behöver inte dessa individer dra samma slutsatser kring upplevd rasism. I förlängningen riskerar en sådan utveckling att leda till att människor allt mer kommer bry sig om sig själva och den egna verkligheten. Vi skulle då stå inför ett samhälle med avsaknad av solidaritet och empati med andra.

Vi har alltså mitt i den rasande debatten fått ett unikt tillfälle att göra nytt och göra rätt. De polariserade ståndpunkterna måste därför släppas och fokus flyttas till det verkligt viktiga. Att bygga ett samhälle där alla kan få plats och bli representerade på lika villkor. Det vore helt enkelt väldigt sorgligt i fall debatten kring ”Liten skär och alla små brokiga” hindrade någon från att gå och se filmen!

LÄS MER: Joanna Rubin Drangers debattinlägg: Vem är rädd?

LÄS MER: Under strecket: Den svenska vithetens blinda fläck.

LÄS ÄVEN RECENSIONEN: Svårt som vuxen att inte reagera.