en västerländska vänsterns kris i allmänhet och den svenska socialdemokratins problem i synnerhet tolkas ofta som ett mysterium. Senast reflekterade historikern Håkan Arvidsson i denna tidning över problemet, utifrån perspektivet att brist på intellektuell debatt (”intellektuell åderförkalkning”) orsakat tillbakagången sedan storhetstiden under 1900-talets mitt.
Frågeställningen kan dock konkretiseras, utifrån resonemang om vad som låg bakom socialdemokratins stora framgångssaga 1945–1968. Jag vill peka på det dåtida svenska socialdemokratiska formuleringsföreträdet angående moderniteten. Socialdemokratin byggde framtiden, medan högern fortfarande var präglad av konservatism och implicit antidemokrati. Högerledaren Jarl Hjalmarsson hade tidigare yttrat att han ville ”mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”. Liberalismen förmådde bara göra symboliskt motstånd angående socialdemokratins hegemoni – inte minst då Folkpartiet föredragit en tysk seger under andra världskrigets kritiska år 1940–1941. Socialdemokratins dominans syntes tydligt i tidens historiesyn. Det rådde konsensus om att det fattiga och eländiga förflutna hade ersatts av ett nytt välfärdssamhälle. Och det var socialdemokrater som Per Albin Hansson, Tage Erlander, Gustav Möller, med flera, som fick äran för detta. Men efter några decennier upplevdes inte det nya som särskilt nytt längre och med 1968- generationen skedde ett skifte.
Att ”vara vänster” är sedan dess intimt förknippat med anti-modernitet. Det började med hyllanden av Indokinas bondegerillor och kinesiska bönder under Mao. Efter Vietnamkrigets slut 1975 vidtog kärnkraftsmotståndet – delvis i direkt opposition mot de äldre modernitetsförespråkarna inom socialdemokratin. Inflytelserika vänsteraktörer som Tage Danielsson personifierade och kanaliserade populärt rörelsen som gjorde modernitet farlig, ful och anstötlig bland 40-talister med röda stjärnor på sin vårkavaj. Tidens tecken var almstrid, gröna vågen och träskor. Men även om dagens vänster har kasserat de sistnämnda, mycket opraktiska, skodonen så förblev anti-modernitet och framtidspessimism ett signum för den kollektiva identiteten ”vänster”.
Ett politiskt utrymme öppnades för nyliberalismen, eftersom ”framtiden” så att säga blev ledig. I dag förverkligas dessa högerpräglade framtidsdrömmar angående privatiseringar och avregleringar medan oppositionen ägnar sig åt kamp för att bevara det förfallna Slussen i Stockholms innerstad. Men nostalgi vinner generellt inga val. Denna anti-modernitet, som i dag dominerar socialdemokraterna, är potentiellt farlig för hela det svenska samhället. Den har skapat utrymme för ett fascistiskt parti i riksdagen, vilket aldrig tidigare hänt i Sveriges historia.
Sammanfattningsvis: det som saknas socialdemokratin är inte en ny Ernst Wigforss, utan en kollektiv vänsterdröm om samtid och framtid. Det är emellertid inte historikerns uppgift att formulera sådana drömmar.
