Terrorhandlingarna i Norge har fört till flera debatter, bland annat om det publicistiska ansvaret på nätet i forum skapade av journalistiska medier. Ingen är oenig om att internet har gett fler människor möjligheter att yttra sig, och att det är av godo för demokratin. Problemet är att det samtidigt också gett nya möjligheter till att – ofta anonymt – sprida desinformation, konspiratoriska fantasier och hat.

Vi tog upp temat i en debattartikel (SvD 2/8) och pekade på att nätdebatt och enskilda kommentarfält också i några journalistiska medier gjorts till en frizon för anonymiserade män som hatar kvinnor och muslimer. Ansvariga publicister och journalister vet att detta är ett problem, och både i Sverige och Norge diskuteras åtgärder för att hindra trakassering och hot. Norges största nättidning, VG Nett, har till exempel nyligen etablerat följande regel för kommentarer till artiklar: ”Vi krever fullt navn – da er det mer interessant for andre å lese det du skriver.” Vi uppfattar Anette Novaks resonemang (9/8) i linje med detta. Tyvärr ser Sofia Mirjamsdotter (16/8) inte ut att förstå skillnaden mellan den centrala publicistiska principen om källskydd och skyddande av namnlösa hatskribenter.

Jonas Andersson och Pelle Snickars kommenterar (6/8) inte det publicistiska ansvaret eller etiken i sitt svarsinlägg till oss, utan nöjer sig med nätideologernas fasta mantra om det vidunderliga i att ”alla kan komma till tals” i en värld där redaktöransvar framställs som ”övervakning”. Ja, anonymiteten på nätet kan enligt dessa två ses ”som ett medborgerligt verktyg gentemot etablissemanget och en källa till meddelar- och yttrandefrihet i många diktaturer”.

Javisst, men varken Sverige eller Norge är diktaturer. Att ”alla kan komma till tals” är heller inte en garanti för deltagande och dialog. Anonymiserat tyckande, personangrepp och skällsord undergräver möjligheten att föra ett förnuftigt samtal om stora och små frågor i samhällen med vanliga demokratiska rättigheter. Självklart skall människor som förföljs på grund av sin mening, till exempel på sin arbetsplats, kunna garanteras anonymitet. Lyckligtvis är sådana behov undantag i länder med demokratiska rättigheter och yttrandefrihet. ”Ett generellt förbud mot anonymitet på nätet”, som Andersson och Snickars skriver om, har ingen i denna debatt tagit till orda för.

Vår poäng är ganska enkel: att journalistiska medier som vill bidra till en allsidig, demokratisk debatt har ett redaktöransvar också när det gäller bidrag från läsarna. Ingen teknologi hindrar dem att ta detta publicistiska ansvar på allvar.

SIGURD ALLERN

professor i journalistik vid Universitetet i Oslo samt gästprofessor vid Stockholm universitet

ESTER POLLACK

docent i journalistik