Raseriet, skvallret och hatet ute på nätet är en sak. Riktiga journalistiska medier med ansvarig utgivare och faktagranskning en helt annan sak. När Håkan Arvidsson således på denna sida (4/11) åberopar sig på texter hämtade från den notoriska skvaller- och förtalssajten Newsmill för att leda än det ena än det andra i bevis om min förmenta skurkaktighet försätter han den egna tidningen i ett obehagligt trångmål. På Newsmill publiceras sådana texter som inte kan tas in i riktiga tidningar, eftersom Newsmill liksom andra liknande sajter har infört en helt ny typ av publicistiska regler.

Att en ytterst aggressiv skribent på Newsmill tror sig ha avslöjat att jag ett år i förväg skvallrade för regeringen om den kommande IB-affären var något jag helt enkelt inte brydde mig om. Det var ju bara nätpladder och sådant behöver man inte bemöta. Dessutom hade skribenten hamnat i sina upphetsade slutsatser genom att bara läsa fel på ett årtal. Och därutöver använda sin egen fantasi som huvudsaklig källa.

Det är därför häpnadsväckande att Håkan Arvidsson nyttjar denne nätskribent för att dra slutsatsen att ”det förefaller inte orimligt att Guillou arbetade för Säpo och att han kvaddade IB med deras välsignelse”.

Jo, det ”förefaller” utomordentligt orimligt. IB-affärens tillkomsthistoria är minutiöst kartlagd av Säkerhetstjänstkommissionen (SOU 2002). Där finns inget som helst utrymme för vare sig Säpo eller KGB. Nätskribentens konspirationsteorier är här av sådan art att de liknar de mest vildsinta privatspanarteorierna i Palmeutredningens kölvatten. Därför blir Arvidsson först i Sverige med att i riktig tidning framföra sensationella anklagelser som inte hör hemma i en riktig tidning.

För när han slagit fast att det var Säpo som via mig avslöjade IB så avancerar han till att det ”möjligen” också var KGB som låg bakom avslöjandet. Och när det både har förefallit och varit möjligt kommer han till ett ”tyder på” med innebörden att jag skulle ha varit tjallare åt Säpo på mina kamrater och vänner i Palestinarörelsen. Och i nästa led spikas den funderingen fast med ytterligare en glidning: ”Han har med andra ord gjort samma jobb för Säpo som Gunnar Ekberg gjorde för IB”.

Tyder på, möjligen? Förefaller det? Med andra ord? Sådan argumentation tillhör näthatarna och borde inte släppas in i en riktig tidning.

Arvidsson landar slutligen i den likaledes befängda slutsatsen att jag bedrivit en ”verksamhet” – alltså den av honom uppräknade för vilket intet annat stöd finns än skvaller på Newsmill – ”som för lång tid kommer att undergräva såväl vänsterns rykte som den grävande journalistikens trovärdighet”.

Vad vänsterns eventuella rykte har med just dessa funderingar av Arvidsson och hans grumliga källa att göra ter sig gåtfullt. Rent obegriplig är slutsatsen att den grävande journalistiken nu skulle ha saboterats. Den grävande journalistiken står inte och faller med mina förehavanden, i all synnerhet inte under mina första läroår som journalist 1967–72.