I hur många år har jag uppmanats att som ”kulturelit sluta gnälla” och inte säga nej till allt? Eftersom jag var ung vuxen redan vid den måttlösa förstörelsen av Stockholms innerstad bör det röra sig om 40 år. Om och om igen. Samtidigt som makthavarna ingenting lärt, ingenting förstått, ingenting känt och går vidare i exakt samma katastrofspår.
Jag är – likt en enorm opinion av helt vanliga stockholmare – rasande på det katastrofförslag för Slussen som nu presenterats. Att ta bort ett av husen är förstås bara ett försök att tysta opinionen och bli omvald.
Vem är emot allt? Inte jag. Jag kan mycket väl tänka mig något av Alexis Pontviks två vinnande förslag istället, eller det som kallas Ny syn på Slussen med nergrävd T-bana, eller ett återskapande på ett moderniserat sätt av den nuvarande lösningen.
Eftersom jag var ung vuxen redan på Hjalmar Mehrs, Joakim Garpes och Helge Berglunds 60-talstid är det alltså drygt 40 års vevande av visan om ”kultureliten mot allt.” Det är fel. Det handlade om vanliga människor i proteststorm mot den exempellösa cityförstörelsen, det sagolika myglet och rivningsraseriet av den organiskt framväxta staden, inte olik Köpenhamns bevarade innerstad. Planerna på att bredda Vasagatan och utplåna Oscarsteatern och Vasateatern kom av sig. Planerna på att riva Mariaberget stoppades. Somliga kamper förlorades, till exempel den om det parisiskt levande Brunkebergstorg, idag en stenöken.
Andra vanns, som den om Posthuset och almarna. Hade inte pengarna tagit slut och de folkliga protesterna varit så starka hade vi haft en motorväg runt Blasieholmen, en motorväg från Hötorget till Valhallavägen och en motorväg runt Stadshuset.
Vad driver politiker att göra något sådant som cityförstörelsen? Att man själv vuxit upp i fattiga förhållanden används som passande argument. Men det har snarare att göra med Stalins och Hitlers arkitektursyn. Utplåna allt och BYGG DET STÖRSTA I VÄRLDEN. Det är i denna tradition man ska se Slussenbygget.
Hur är en arkitekt funtad som skriver ”nu är det av någon anledning utsikten som är helig. Men allvarligt talat, hur många människor beger sig till det blåsiga betongflaket vid Slussen för att beundra utsikten?”.
Om Olof Hultin hängt med lite i debatten hade han kunnat snappa upp att Slussen är älskad av en folkarmé stockholmare.
Hur har Hultin lyckats undgå att stockholmarna betraktar detta som Stockholms själ?
Motståndarna är inte nostalgiker. Vi är inte en kulturelit. Det var vi inte på 60-talet heller. Men vi förstår hur en levande stad ska få utvecklas.
