Det är kanske inte förvånande att Olof Stenhammar tror att barmhärtighetens glömska har lagt sin förlåtande slöja över hans roll i försöken att säkra OS till Stockholm 2004 med ihopbuntade hundradollarsedlar. Men det är beklagligt, för sanningen hade varit på sin plats, och hade kunnat spela en viktig roll. Korruption fortsätter att vara ett av världens allvarligaste samhällsproblem. Ansvaret för det vilar tungt på män som Stenhammar och hans kollegor i våra storföretags styrelser som underminerar vacklande demokratier som Indien och Sydafrika och stödjer sittande diktaturer när de betalar ut miljarder till mellanhänder och ministrar.

Men på Olof Stenhammars himmel finns inga sådana moln. I sin nya memoarbok ”Det ordnar sig” hyllar han Internationella olympiska kommittén, och skriver att Juan Antonio Samaranch ”inspirerar”. Man undrar till vad. Samaranch var mångårig regeringsledamot i Francos fascistdiktatur och regerade i decennier över en olympisk rörelse som var så korrumperad att den höll på att implodera av sin egen förruttnelse.

I Stenhammars värld är Samaranch ”omtänksam, intresserad och juste”. I verkligheten motsatte sig Samaranchs IOK gång på gång seriösa åtgärder mot den grasserande dopningen. Han var också generalsekreterare vid OS i Salt Lake City, Atlanta och Sydney – alla tre olympiska spel där korrupta IOK-ledamöter hade fått betalt för att rösta på rätt stad.

Men utan bestickare finns inga mutkolvar. Stenhammars kampanj hämtade listor på vilka IOK-ledamöter som ville bli mutade, och på vilket sätt, från sina företrädare i Salt Lake City-kampanjen. De försåg Stenhammars team med en komplett databas med noggranna noteringar om allt från pengar till universitetsutbildningar åt ledamöternas döttrar. Med listan i handen reste Stenhammars medarbetare runt i Afrika för svenska skattebetalares pengar och träffade de mest inflytelserika mutkolvarna. Bland dem Kenyas IOK-delegat Charles Mukora som begärde 200000 dollar. Av ledarna för Sydney-kampanjen hade han ju fått 35000 dollar under ett krogbord kvällen före deras avgörande omröstning.

Abdul Muttaleb Ahmad var en annan nyckelperson som Stenhammars team hade mycket kontakt med. Kuwaitiern var inte bara generalsekreterare i Asiatiska olympiska kommittén samt kollega med Gunilla Lindberg och Samaranch i IOK:s solidaritetskommitté, utan också inkasserare åt bland andra den dåvarande sudanesiske IOK-ledamöten Zein El Abdin M A Abdel Gadir, vars röst kunde köpas för ynka 1000 dollar i månaden.

Hade Stenhammar haft civilkurage hade han berättat vem som fick 50000 dollar på ett hotellrum i Lausanne natten före Stockholms kritiska omröstning i september 1997. En kurir hade dagen innan hämtat ut summan i svenska kronor via Stenhammars privata konto och sedan på en serie växlingskontor i centrala Stockholm förvandlat den till hundradollarsedlar. För att därefter med en panikinköpt biljett för 12246 kronor kasta sig ner till den pågående omröstningen.

Vem av de edsvurna männen i amatöridrottens högborg var det som ännu en gång svek den olympiska eden och sålde sig och sina atleters heder för några skrynkliga hundradollarsedlar? Var det Mukora? Eller kanske Muttaleb Ahmad? Stenhammars team ringde honom i samma ögonblick som kuriren hade hämtat ut pengarna på banken i Stockholm och ännu en gång när kuriren var framme.

Men läsaren av Stenhammars memoarer får inga svar på sådana frågor. Istället ”lägger han locket på och går vidare”. Därmed stannar sanningen ännu ett tag hos honom, hans medarbetare och den namnlöse på hotellrummet i Lausanne.