Sverker Lenas inlägg i Dagens Nyheter (11/9 2012) i debatten om Stina Wirséns film ”Liten Skär och alla små Brokiga” hade rubriken: ”Synd om det leder till mer rädsla”. Rubriken syftar symptomatiskt nog inte på rädslan den Golliwog-liknande karaktären eller den pågående debatten skulle kunna väcka hos svarta barn och vuxna – eller hos andra brokiga, skära eller vita som blir skrämda av stereotyper.

I stället handlar artikeln om rädslan som kritiken mot karaktären kan väcka hos svenska (vita) bilderboksskapare. Lenas menar att vi inte bör ställa höga krav på framställningar av brokiga karaktärer eftersom det kan leda till ökad rädsla att inkludera olikheter i barnkulturen.

En författare anses i allmänhet skapa litteratur av kvalitet om karaktärerna är trovärdiga, om de till skillnad från karikatyrer eller stereotyper är skildringar ur ett nyanserat inifrånperspektiv. Dessa kvalitetsaspekter gäller även för illustratörer och bildberättare, barnbokskonstnärer och serieskapare. För att luta sig mot filosofen Emmanuel Levinas: ”Det krävs en etik i vilken den andre accepteras som annan, utan reducering.”

För många professionella illustratörer och bildberättare är frågor om representation – det vill säga vilka vi skildrar och hur vi skildrar dem – en självklar del av praktiken och en viktig kvalitetsaspekt. Det ingår i vår yrkesroll att ha en ifrågasättande och kritisk blick på egna och andras bilder. Att fråga oss vilka våra egna blinda fläckar är.

På Konstfacks utbildning inom Grafisk design & Illustration och mastergruppen Storytelling är frågor om representation, genus, klass och etnicitet också en del av vårt uttalade uppdrag. Hur kan man gestalta en (hel) människa om man inte förmår reflektera över vad som är norm/ickenorm eller en reducerande skildring? Hur kan man själv undvika att vara homofob, misogyn eller rasistisk i sitt bildspråk om man inte känner till de visuella fallgroparna kring hur olika grupper har skildrats historiskt?

Sverker Lenas avslutar sin artikel med följande varning: ”Risken /.../ är att också den barnkultur som vågar sig ut på det minerade mångfaldsfältet blir för garderad.” Men vems barnkultur är det Lenas pratar om? För vem är mångfaldsfältet minerat? För vilka är debatten en risk?

Debatten på DN:s kultursida har förts av tre vita män som med olika resonemang och tonlägen meddelat läsarna att detta inte är en rasistisk bild av ett svart barn – oavsett vad flera svarta svenska debattörer påstår.

Vi som arbetar med kommunikation kan annars välja att lyssna på hur de vi gestaltar uppfattar våra bilder, just som Stina Wirsén själv också tydligt uttryckt att hon velat göra. En bild kan vara rasistisk även om den som gjort bilden inte är det. Om bilden visade sig rimma illa med vår intention kan vi göra nya bilder.

Debatten är inte ett hot. Genom andras läsning och tolkning kan vi få syn på det vi själva varit blinda för. Debatten kan göra oss alla bättre. Det är tvärtom när vi – illustratörer, barnbokskonstnärer, serieskapare, författare, journalister, förlag och läsare – inte diskuterar de här aspekterna och inte lyssnar, som vi brister.

Om nu Sverker Lenas farhåga mot förmodan skulle besannas och några skulle vilja kliva av ”det minerade mångfaldsfältet” på grund av att omvärlden reagerar på deras bilder eller berättelser finns det förstås andra som gärna kliver in.

Eftersom Stina Wirséns uttalade syfte med karaktären är att vara antirasistisk är den självklara konsekvensen att rita om karaktären. För Wirsén, förlaget och filmproduktionsbolaget handlar det om tid, pengar och en framskjuten premiär. Hade det inte varit värt det?