Att byggnader i staden rivs, byggs om och byggs till är en ofrånkomlig del av livet i staden. Just därför är kampen för att skydda det som är värt att bevara, vårt kollektiva minne, så viktig. Det gäller de flesta städer, men i synnerhet Stockholm. Få eller inga städer i Europa har suddat i historien lika målmedvetet.
I mitten av 1600-talet utplånade Axel Oxenstierna i stort sett alla byggnader, tomter och gator både på Norrmalm och Södermalm för att bygga en ny stad som skulle motsvara Sveriges ställning som stormakt. Det var en rivningsvåg som saknade motstycke i dåtidens Europa.
Likadant var det då staden med Hjalmar Mehr i spetsen strax efter mitten av 1900-talet utplånade gator, hus och tomter på nedre Norrmalm för bygga city som ett skyltfönster för världens modernaste land.
Den gången var stockholmarna tvungna att gå ut och kämpa för sin stad i handgemäng med polisen under almarna och genom husockupationer. Med lite hjälp av oljekrisen lyckades man så småningom få slut på rivningarna, som till slut blev politiskt omöjliga. Istället startade inventeringen av bebyggelsen där den allra värdefullaste klassades som blå, det vill säga av byggnadsminnesklass.
Problemet är att staden själv satt sig över bestämmelserna. Så byggdes till exempel Hötorgs city, som var klassat som blått och dessutom riksintresse för kulturmiljövården, om till oigenkännlighet i början av 90-talet. Stadsbiblioteket och Slussen tycks nu gå samma väg.
Nu har stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal i ett särskilt yttrande i Stockholms stadsbyggnadsnämnd inte bara försökt ta heder och ära av stadens egna tjänstemän på Stadsmuseet, utan också öppnat för ett skrotande av hela klassningssystemet. Skälet tycks vara att stadens egna experters bedömningar inte stämmer överens med hennes egen smak.
När Kristina Alvendal tillträdde i höstas lovade hon att fokusera på ytterstaden och skapa en promenadstad där gränsen mellan inner- och ytterstad skulle upphävas. Om det skall lyckas måste investeringarna i byggande styras mot området utanför tullarna. Nu är hon på god väg att istället öppna kranen för det uppdämda exploateringstrycket att härja fritt i innerstaden.
Frågan är om hon inser vad hon håller på att ställa till med. Om klassningssystemet upphävs skulle det innebära att samtliga stora bygg- och fastighetsbolag, för att höja värdet på sina fastigheter, i konkurrensens namn tvingas göra planer att riva, bygga om och bygga till sina blåmärkta fastigheter. Dessa kommer i allt snabbare takt att rivas eller förvanskas. Det innebär naturligtvis i sin tur att det blir allt svårare för staden att neka exempelvis bostadsrättsföreningar ombyggnader av kulturhistorisk bebyggelse.
Skulle det bli så går Stockholms innerstad mot ytterligare en kulturhistorisk katastrof där inga byggnader har något annat skydd än möjligen politikernas högst privata tycke och smak. Därför måste stockholmarna kräva att Stadsmuseets klassning ska respekteras. Vi måste åter ta upp kampen för stadens historia och vårt kollektiva minne. Spåren av tidigare makthavares framfart visar att det är nödvändigt.
