Ett forskarupprop visar att det finns ett starkt motstånd mot forskning som rymmer en kritisk granskning av kommunistisk ­ideologi och maktutövning. Som en av få svenska historiker med forskningsintresse för det kommunistiska Östeuropa och för statsorganiserad terror har jag haft få kolleger i det professionella livet. Sedan förra hösten har jag varit medlem i den forskargrupp som bistått Forum för levande historia med sakkunskap i dess arbete med att framställa ­informationsmaterial om kommunistiska regimers brott.

Detta arbete är bland det viktigaste jag har gjort i mitt profes­sionella liv. Det har nämligen aktualiserat flera för mig betydelsefulla frågor om historia och historievetenskap. Den första handlar om relevans. Inget ämne är mer angeläget att belysa vetenskapligt, existentiellt och moraliskt än 1900-talets totalitära regimers massmord på sina egna medborgare. Varför är det så svårt att erkänna kommunistregimernas illdåd, och att dra konsekvenserna av denna insikt?

Den andra frågan rör den fria forskningen. Det är intressant att så många materialistiskt orienterade forskare så helhjärtat slutit upp bakom denna idealistiska uppropstanke. Jag har i arbetet med Forums material uppfattat att min forskarkunskap respekterats och kommit till nytta. Resultaten kan granskas i en öppen debatt. Varför är Forums historieskrivning principiellt annorlunda än den som sker i skolan, eller ­genom pengar som direkt riktas mot vissa forskningsområden genom Vetenskapsrådet?

Olyckligt är att pengarna till den forskning som potentiellt skulle kunna röra Sovjetkommunistisk terrorhistoria kanaliseras via Östersjöstiftelsen, och därmed bara är tillgängliga för forskarna vid Södertörns högskola. Något säger mig att deras intresse är svagt. Kapitalismens härjningar i Östersjöområdet, där­emot, har förutsättningar att bli väl utforskade.

Den tredje frågan rör historieförmedling. Åren 1997–2003 var jag ordförande i Historielärarnas förening. Kjell Östberg (SvD 8/4) har korrekt konstaterat att jag i ett tidigare skede var kritisk till Forum för levande historias verksamhet. Det var en kritik som gällde bristen på pedagogisk reflektion, och mot att det framstod som om Forums förintelsekampanj skulle ersätta historieämnet i skolan.

Samtidigt som jag kritiserade projektet deltog jag i dess utåtriktade aktiviteter, för att påverka och förbättra arbetet. Min uppfattning är att historiker bör arbeta för att föra ut vetenskapliga perspektiv i samhället, istället för att söka skydd bakom urholkade begrepp som ”fri forskning”, om bevekelsegrunderna är rimliga och öppet redovisade. Därför har jag också som forskare författat texter om Sovjetterrorn för Upplysning om kommunismen.

Om Kjell Östberg ber mig skriva om kommunistiska regimers illdåd för Tidsignal, den tidskrift för socialistiska partiet som han är redaktör för, skall jag överväga också det. Men jag tvivlar på att han kommer att göra det.

Klas-Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universitet.