Snart går tåget med hundratals politiker som har det nästan vanmäktiga uppdraget att förverkliga det Europeiska Projektet. 18 av dessa resenärer är från Sverige och ingen av dem vill delta i Kulturkommittén i Bryssel. Det är mycket tråkigt.
Lena Adelsohn Liljeroth och Cecilia Magnusson slår an en ny och spännande ton när de understryker kulturens makt och Europas framtid. För första gången sedan Sveriges inträde i EU har vår regering, vår kulturminister, talat så klart.
Det har påpekats tidigare att kultur är en byggsten i det europeiska huset. José Manuel Barroso, den Europeiska kommissionens ordförande, lär ha sagt att det europeiska projektet borde ha inletts med kultur. En vacker tanke.
Liljeroth och Magnusson beskriver situationen korrekt. Det finns faktiskt en kulturstrategi som utvecklas inom EU och dessutom formas ett frivilligt samarbete mellan flera medlemstater. Kulturministern har helt rätt i att Sverige borde delta aktivt i arbetet. Varför gör vi inte det?
Problemet är som alltid resurser. I Nederländerna satsas 800 miljoner kronor om året på internationellt kulturutbyte. I Sverige har Kulturrådet tio miljoner kronor till sitt förfogande. Vi spelar i helt olika divisioner. Belgien och Frankrike investerar stort i interkultur och inte bara med sina forna kolonier. Storbritannien har nyligen lanserat en omfattande internationell strategi och Finland tar hem både pengar och inflytande från Bryssel varje fredag eftermiddag.
Liljeroth och Magnusson ser flera bra anledningar att vara med och lyfter fram EU-ordförandeskapet som chansen att befästa kulturens roll i Europa. Men var finns de konkreta förslagen? Det kommande svenska EU-ordförandeskapet lovar ingenting när det gäller kultur. Den finns knappast på dagordningen.
För att Sverige ska bedriva en europeisk kulturpolitik krävs det även att regeringen satsar nationellt. Det är viktigt av två anledningar. En signal skickas till våra nyvalda EU parlamentariker: kultur är en viktig transnationell fråga, vi vill vara med. Och rimliga förutsättningar ges till svenska producenter som vill arbeta internationellt.
Vad kan vi göra här hemma för att se till att EU:s blivande strategi blir ett värdigt komplement till vår egen kulturpolitik? Det finns flera konkreta åtgärder:
• en reell förstärkning av organisationer som arbetar praktiskt med interkulturell kompetens. Intercult har till exempel fått ett treårigt uppdrag från Kulturdepartementet att medverka till en ökad internationalisering. Men resurserna är starkt begränsade.
• ett närmare samarbete mellan Kulturdepartementet och Utrikesdepartementet när det gäller kulturinsatser, kanske även med andra departement. Svenska Institutet har tyvärr blivit mest en pr-byrå för Sverigefrämjande. Sidas kulturpengar är småsmulor och riktar sig endast till fattigdomsbekämpande. När satsar vi på partnerskap och dynamiskt utbyte? På kunskap, analys och långsiktiga strategier?
•en garantifond som får kulturorganisationer att våga ansöka om EU-pengar. Det krävs alltid en egen investering. Hela EU-samarbetet bygger på en ömsesidig vilja att producera över nationsgränserna. Sverige måste stå bakom sådana satsningar ekonomiskt.
Om Europa inte är ett kulturprojekt – då är det ingenting alls.
Lena Adelsohn Liljeroth och Cecilia Magnusson, ni har det politiska inflytandet att inte bara tala insiktsfullt utan även stödja de idéer ni själva lyfter fram. Vad blir nästa steg?
