När en av SvD:s mest namnkunniga medarbetare, Richard Swartz, karakteriserade sin egen och andra tidningars rapporter om Fritzlrättegången i Österrike som ”hisnande funderingar /... / som i sin spekulativa torftighet kan få vem som helst som kokar soppa på en spik att framstå som en gourmetkock” (SvD 24/3) möttes han av tystnad tills han fick understöd i sin kritik av Göran Rosenberg (DN 9/4). De båda artiklarna har utlöst en viktig debatt om huruvida kvällstidningarnas och den kommersiella televisionens personfixerade nyhetsbevakning är på väg att övertas av morgontidningar med kvalitetsanspråk och av public service tv (DN 15/4 och SvD 14/4).
Göran Rosenberg påpekar att en morgontidning som vill värna om sin marknad måste erbjuda journalistik som kvällstidningen saknar. När det gäller utrikesbevakning är detta inte längre självklart. Och ingen ansvarig redaktör har ännu kommenterat följderna av den pågående förändringen av villkoren för rapportering från Sveriges omvärld. Det publicistiska landskap där Swartz och hans korrespondentkolleger har verkat avlövas just nu i det tysta. SvD har fortfarande kvar en anställd korrespondent, Rolf Gustafsson i Bryssel. I övrigt sköts bevakningen av kontraktsbundna frilansare, så kallade stringers, eller av hemmabaserade medarbetare som skickas ut till sina bevakningsområden ”när det behövs”. Utvecklingen på Dagens Nyheter går i samma riktning. Paristjänsten har avvecklats och detsamma sker nu med korrepondentplatsen i Berlin.
Alf Martin, Sveriges Radios legendariske Londonkorrespondent på 50- och 60-talen, beskrev en gång sin yrkesutövning som förmågan att sålla agnarna från vetet och publicera agnarna. Martins självironi hade sannolikt också en udd riktad mot kollegerna i Stockholm. Maktspelet mellan utrikeskorrar och redaktörer på hemmaplan tillhör kvalitetsjournalistikens vardagsliv. Utrikesperspektivet kämpar konstant med inhemska nyhetskriterier om utrymme och val av ämnen.
Dialektiken mellan internationella synvinklar och hemmaprioriteringar har hittills fungerat väl. Morgonpressen har haft korrespondenter som förmått tala för sin vara. Men när fasta korrespondenttjänster ersätts med stringers avtar styrkan i utifrånperspektivet. Och tendensen gäller inte bara Sverige.
DN-medarbetaren Lisa Bjurwald rapporterade för ett par veckor sedan från en internationell konferens i Kalmar där det framgick att utvecklingen mot stringers i flera länder speglar en statussänkning av den internationella bevakningen i förhållande till den lokala (DN 21/3). Det handlar om en medveten omfördelning av resurser.
Fritzlfallet illustrerar en tänkbar konsekvens av skiftet i nyheternas geografi: det kortsiktigt säljbara kan tränga ut det långsiktigt relevanta. Under rättegångsdagarna ägnades ett påfallande stort utrymme åt Fritzl och hans värld i både SvD och DN.
Till skillnad från prenumererade tidningar som SvD och DN lever kvällspressen på att sälja lösnummer och måste därför locka stora läsarskaror till impulsköp. Men Aftonbladet och Expressen har också köpare som söker annat än sensationer. Spelrummet mellan högt och lågt kan därför vara större än i morgontidningar, och inte bara i riktning nedåt. Den enda tolkningen av förspelet till rättegången i St Pölten som inte repeterade vad läsarna redan kände till publicerades på två kultursidor i Aftonbladet när rättegången inleddes: Nobelpristagaren Elfriede Jelineks litterära parabel ”De övergivna” som gestaltar hur förträngningen av krigshistorien har format mans- och kvinnoroller i hennes och Josef Fritzls hemland.
Arne Ruth är publicist och var tidigare kulturchef i Expressen samt chefredaktör och chef för kulturen i Dagens Nyheter.
