Kulturtidskrifterna har blivit en av de allra viktigaste arenorna för Sveriges kulturliv. En stor del av den offentliga kulturdebatten ­bedrivs idag i dessa tidskrifter, vilket har medfört ett brett och mångfacetterat debattklimat, som drivs under självständiga former, fritt från företagskoncerner i ryggen. Det är med andra ord en verksamhet som är högst central för landets yttrandefrihet och demokrati. Dessvärre är denna viktiga arena en angelägenhet för den begränsade krets av människor som idag konsumerar kulturtidskrifter. Ett adekvat ekonomiskt stöd skulle kunna bidra till att öka tillgängligheten, för att på så sätt återigen föra den offent­liga debatten till den läsande allmänheten. Det är på tiden att det statliga stödet till kulturtidskrifter förändras.

Mats Johansson (m) i kultur­utskottet vill också förändra det statliga stödet till kulturtidskrifter. En ökning är det dock inte tal om, snarare vill han ha ett strängare regelverk för hur det nuvarande stödet ska fördelas. I debatt­artikeln ”Ropen skalla: En tidskrift åt alla” i Axess nummer 7 2008 hoppas han innerligt att kulturutredningen kommer att innehålla ”något bättre system än dagens skönhetstävling”. Samtidigt skriver han att det inte är mycket pengar att tjata om, 15–20 miljoner per år av tio statliga kulturmiljarder. Trots det har han bemödat sig om att skriva en helsida om saken, med förvånansvärt vaga argument.

Anledningen till att hans argument är vaga, är att skälen som talar för ett hårdare reglerat tidskriftsstöd inte riktigt håller. Johansson pekar ut 00TAL, Bang, Glänta, Ord & Bild, Paletten och Karavan som en elit, som får den största tuggan av den redan snålt tilltagna tårtbiten. Dessa tidskrifter representerar och värnar om seriös oberoende, kultur- och samhällskritik. De utgör breda plattformar som fångar upp nya talanger och aktörer och är de som står för förnyelsen och återväxten inom hela kulturfältet. Här debuterar morgondagens stora författare. Här odlas nya skribenter, litteraturkritiker, producenter, blivande förlagsredaktörer, kulturchefer och programledare. Vi driver kultursamarbeten med övriga världen medan de kommersiella offentligheterna är häpnadsväckande provinsiella.

Ett ökat ekonomiskt stöd för dessa tidskrifter, som delvis drivs med ideellt arbete, skulle med­föra stabilitet och gagna tidskrifternas upplagor. Det skulle inte bara gynna den läsande allmänheten. Det skulle dessutom främja, och i förlängningen också ut­öka, den idag alltför glesa kår av skribenter som inte får sin försörjning genom Bonniers, Schibsted och Stenbeck.

”Vi har prioriterat museerna och scenkonsten i kulturbudgeten för nästa år och det gör att ­andra områden får stå tillbaka. Tidskriftsanslaget lär förbli oförändrat”, säger Mats Johansson i en intervju på sajten Tidskrift.nu. Vid en första anblick kan det låta som om tidskrifts­redaktionerna kan pusta ut – ingen sänkning av anslaget i år. Men faktum är att ett icke ökat stöd är ett sänkt stöd inflationsmässigt. Lokalkostnader, tryckkostnader, honorarkostnader ökar medan stödet förblir oförändrat. Eller rättare sagt; det har utarmats. Kulturtidskrifterna räknas absolut lägst bland kulturformerna. Det har inte tillkommit några pengar till produktionsstödet för kulturtidskrifterna på tjugo år!

Detta, om något, bör kultur­utredningen ta i beaktande för att stärka kulturens ställning och kulturutövarnas uppdrag i landet.