Olof Hultins påhopp på kritiker i största allmänhet och särskilt dem som är kritiska mot Slussenförslaget är förbryllande. Som redaktör för tidskriften Arkitektur bör han vara medveten om hur viktig den kritiska debatten är, när så stora förändringar är på gång som i Stockholm just nu. Förutsatt att den förs på en saklig nivå och inte sjunker ner till förklenande omdömen om dem som tänker annorlunda.
Det är sant att frågan om Slussens framtid diskuterats länge. Men nu gäller debatten det projekt politikerna bestämt sig för att genomföra och det är relativt färskt. Dessutom skiljer det sig fundamentalt från tidigare förslag genom att det är så mycket sämre. Ännu är många också ovetande om dess fulla innebörd. Vid en hearing i förra veckan fick en panel av Stockholmspolitiker svara på frågor från personer med sakkunskap inom olika fackområden. Det visade med förskräckande tydlighet att politikerna faktiskt inte förstått en rad konkreta konsekvenser av den plan de snart ska besluta om.
Trafikytorna minskar, skriver Hultin. Men den nya trafikapparaten är i själva verket ett av förslagets mest problematiska inslag. Den trafik som kommer från ömse sidor om Gamla stan ska upp på en gemensam hög och bred bro mot Slussen. Höjdskillnaden blir så stor att det krävs två långa uppfartsramper, en som börjar en bra bit in på Skeppsbron, en som från Munkbrohållet stryker förbi Gamla stans fasader på ett par meters höjd. En stor del av stadsbilden kommer att domineras av dessa ramper. Associationerna går här till Tegelbacken där man går under bilbroar.
De höga ramperna var uppenbart nyheter för politikerna. Men det har sin förklaring. För att förstå hur det kommer att bli måste man förstora plankartan så mycket att man kan läsa de pyttesmå siffror som anger hur högt den framtida marknivån kommer att ligga. Det finns inga bilder som visar hur det konkret kommer att se ut med ramperna på plats. Detta är inte acceptabelt. Tidplanen rullar på mot nya beslut och Stadsbyggnadskontoret måste omedelbart se till att det kommer fram tydliga illustrationer av planens alla konsekvenser. Det gäller också den höjda marknivån uppe på Södermalmstorg, där Katarinahissen får sin nuvarande ingång sänkt under mark. Vidare måste man noga illustrera vad de planerade nya husen innebär för utsikterna.
Av planmaterialet är det även svårt att förstå i hur hög grad de omfattande butiksytorna under mark kommer att prägla nya Slussen. Vad man egentligen skapar på denna viktiga plats blir en dominerande trafikapparat sammanfogad med en mycket stor galleria, krönt av en rad nya hus med sjöutsikt. Så ser ett kommersiellt projekt ut idag. Men det är knappast gallerior som behövs på just denna plats. De som vill handla kan ju göra det på Götgatan eller Hornsgatan där butikerna är av vital betydelse för ett levande stadsliv.
Stadens mål med nya Slussen har varit att skapa ”en mötesplats i världsklass”. Det måste ha varit lockande att ställa upp en rad hus som onekligen skulle få en utsikt i världsklass (även om Olof Hultin finner den banal). Sjöutsikter är en av de mest värdefulla tillgångarna på dagens fastighetsmarknad. Men nu har det visat sig att invånarna hellre vill ha utsikten kvar i stadsrummet, där alla kan se den. Där krockar alltså två olika uppfattningar om platsens värde.
Olof Hultin beklagar den försvunna kulturbyggnaden som skulle blockera utsikten mest. Det finns faktiskt ett läge vid Slussen som skulle kunna rymma ett nytt hus utan att förstöra platsens värden, nämligen alldeles bakom tunnelbanestationen. Där finns redan ett gammalt projekt, ett förslag av Bengt Lindroos från 1981. Det var den så kallade Cheddarosten, fint gestaltat av en nestor i svensk arkitektur. Ett utmärkt läge för ett bibliotek.
