Jag har med intresse följt debatten om manlig omskärelse i SvD och DN. Och jag har speciellt intresserat mig för inlägget 2/1, undertecknat av bland andra Christer Sturmark, ordförande i förbundet Humanisterna, och Bengt Westerberg. ”Oförmågan hos våra kritiker att vilja sätta det enskilda barnet i centrum har varit påfallande i debatten”, skriver de, och tar därmed fram ett argument som de flesta av oss kan skriva under: det är viktigt att sätta barnet i centrum.

Problemet – och det gäller många av de frågor som drivs av Humanisterna och andra, och som berör religiösa traditioner hos framför allt muslimer och judar – är att argumenten ofta låter bra, och betonar tolerans, men när man krafsar på ytan finns alltför ofta inslag av motsatsen. Etnocentricitet, för att tala klarspråk.

Jag minns en episod – snabbt överstånden, och på ytan oförarglig – som inträffade när jag för några år sedan under en kort period var medlem av en tankesmedja initierad av Christer Sturmark, och administrerad av Utrikespolitiska institutet. Vi skulle diskutera religion och politik, och bland deltagarna fanns akademiker och debattörer såväl som representanter för olika trossamfund.

Bengt Westerberg var med. Innehållet av diskussionen under det första mötet minns jag inte, förmodligen därför att kompositionen av medverkande var märklig, och syftet med tankesmedjan otydligt. Men vad jag minns är vad som hände när vi skulle avsluta mötet. En av deltagarna – i detta fall en judisk representant, men det kunde lika gärna ha varit en muslimsk – sa att samtalet hade varit trevligt, men till nästa gång kanske det kunde serveras smörgåsar även utan skinka.

Det kom två reaktioner, och de var blixtsnabba: Mötets ordförande: ”Jag är glad att vi över huvudtaget fick tag på några smörgåsar.” En sekund senare höjde Bengt Westerberg sin stämma: ”Till nästa gång skulle jag vilja ha smörgåsar utan smör.”

Oförargligt? Ja, på ytan. I själva verket fyllt av dunkel mening: Till nästa gång skulle jag vilja att ni anpassar er till den rådande kulturen här i Sverige, och i detta rum.

Ibland går argumentationen direkt från ryggmärgen till tungan, utan att passera hjärnan. Men frågan är om det inte blir sannare så.

Lena Einhorn är författare och filmare.