Dagens vårdupphandlingar är inte gårdagens fattigvårdsauktioner men de har en sak gemensam: lägstbjudande vinner. Fast varför alls konkurrensutsätta all vård och omsorg? Vad händer med oss och vårt samhälle när till och med vården av svårt torterade människor auktioneras ut till vinstdrivande bolag som lovar lågpris?
Stockholms läns landsting och Region Skåne prövade nyligen var för sig och nästan samtidigt samma fråga: Ska Röda Korset fortsätta sköta den psykiatriska vården av tortyr- och krigsoffer?
Enligt Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholm fanns en ”lagstadgad skyldighet till upphandling”. Därav tvånget för Röda Korset att lämna offert i fri konkurrens med andra ”aktörer” på marknaden. Röda Korset, som under åratal engagerat vårdat torterade människor, lämnade offert men ”förlorade”. Nämndens majoritet, ledd av Filippa Reinfeldt, utsåg i stället vinstdrivande Wemind som ”vinnare”. Bolagets pris var något lägre än Röda Korsets.
Enligt Hälso- och sjukvårdsnämnden i Skåne fanns tre alternativ: upphandla, driva vården i egen regi eller ge Röda Korset bidrag för att ansvara för vården. Nämnden prövade de tre alternativens för- och nackdelar, samrådde med rättsexperter och sade så nej till upphandling. Röda Korset fick uppdraget och verksamhetsbidrag. Motiveringen var att det är viktigt att luta sig mot Röda Korsets ”värdegrund” och att måna om dess ”ideella” engagemang. Man fann också att Röda Korsets ”trovärdighet” vad gäller vård av torterade och krigsskadade är ovärderlig (Förslag 2011.06.15; Beslut 2011.08.29).
Bakom beslutet stod alla politiska partier utom Sverigedemokraterna.
Så olika kan man alltså se på saken. Dock – Stockholms landsting kan inte förklara varför man menar sig ha en ”skyldighet till upphandling”. Två gånger har jag bett ansvariga inom Landstinget om en förklaring och två gånger får jag svaret: vi måste, så är det bara.
Nå, om upphandling av vård vore en skyldighet så har alltså Region Skåne brutit mot svensk lag och mot det EU-direktiv på vars bestämmelser den svenska lagen bygger. Privata vårdbolag hade då kunnat anmäla Region Skåne till EU-kommissionen. Så har inte skett. Och hade det skett skulle anmälarna inte ha kommit någonvart. EU-rätten må vara fyrkantig men den tvingar inte till upphandling av vård i alla lägen. Många EU-länder, bland annat Danmark, låter ideella organisationer – med hjälp av statliga medel – vårda torterade flyktingar.
Stockholms läns landsting visar här en syn och ett förhållningssätt som illustrerar vådorna av systemet med upphandling.
Många politiker är måna om att veta vad vården kostar men inte lika angelägna att verkligen ta reda på vad denna vård innebär, vad den är ”värd”. Det förefaller därtill som om tolkningen av reglerna är beroende av partipolitisk hållning.
I Stockholm vann Wemind upphandlingen med ett anbud som låg 265017 kronor lägre än Röda Korsets. Skälet till att Wemind är något billigare är att företaget räknar med betydligt mindre personal än vad Röda Korset gör – 6,5 heltidstjänster mot Röda Korsets 11. Alltså 30 procent lägre bemanning.
Med 6,5 heltidstjänster menar sig Wemind klara att hjälpa 250 svårt tortyr- och krigsskadade människor. Filippa Reinfeldt och alliansen tror att det fungerar. Wemind presenterar sig som ett driftigt och positivt bolag som vill att dess personal ”ska utvecklas och ha så roligt som möjligt på jobbet”. Så enligt platsannonserna till psykologtjänsterna på den tortyr- och krigstraumaenhet som Wemind med landstingets pengar nu tänker öppna.
Vid upphandlingen ställde landstinget flera krav. Anställda skulle vara tre legitimerade psykoterapeuter, en erfaren verksamhetschef och två behandlande ”nyckelpersoner”.
Wemind uppfyllde inte kraven. Bolaget lovade inte – som det var tänkt – att heltidsanställa psykoterapeuterna. Halvtidstjänster skulle kunna duga. En och samma person blir både verksamhetschef och behandlande nyckelperson. Alltsammans redovisas öppet. Ändå bortsåg Landstinget från sina egna krav. Lika överseende var man för övrigt på tre andra punkter – Weminds verksamhetschef saknar den erfarenhet som krävdes, Wemind lät bli att redogöra för de viktigaste uppdrag bolaget haft de senaste tre åren, Wemind inkom inte med ett giltigt borgensåtagande.
Vadan detta överseende?
I Weminds styrelse möts tre skilda världar: finansens, mediernas och lobbyisternas. Där sitter fyra personer; samtliga äger aktier i bolaget.
Ordföranden arbetar samtidigt som vd för Valbay International S.A. Luxembourg, ett bolag som ägnar sig åt att anskaffa riskkapital, att medverka vid ”transaktioner av finansiella instrument” och att bedrivas så kallad family office verksamhet, att hjälpa svenska kunder med en förmögenhet på minst 50 miljoner kronor med bland annat skattefrågor och med penningplacering utomlands. Ordföranden äger också ett bolag som sysslar med värdepappershandel och strategisk finansiell rådgivning.
En styrelseledamot har sitt dagliga arbete på Aftonbladet där hon är vd. Hon är också ledamot av styrelsen för nyhetsbyrån TT och äger dessutom konsult- och värdepappershandelföretaget Vegas United.
Näste styrelseledamot är en av Sveriges bäst betalda lobbyister. I botten läkare är han delägare och seniorkonsult i lobbyfirman Information & Samhällskontakt. Den hjälper sina kunder med allsköns lobbying och opinionsbildning, med ”förmedling av kontakter inom politiken och myndighetsvärlden” och med ”pressmeddelanden, nyhetsbrev och debattartiklar”. Han äger också en egen konsultfirma inom ”sjuk- och hälsovårdsområdet”. Dessutom är han styrelseledamot i det tolkförmedlingsbolag som enligt upphandlingsavtal med Stockholms läns landsting ska vara förste leverantör av tolktjänster.
Sista styrelseledamoten kan uppvisa en lång karriär inom finansbranschen. Hon sitter bland annat i ”Risk- och kapitalutskottet” för Swedbankstyrelsen.
Jag menar att här finns demokratiska problem. Och också problem för rättsstaten.
Förvaltningsrätten kommer inom kort att avgöra Röda Korsets överklagande av upphandlingen. Nog förefaller begångna fel i upphandlingen vara av så allvarlig art att de räcker för att upphäva landstingets beslut.
Men rätten kan inte pröva frågan om vart vi är på väg när politiker, finansvärld, medier och lobbyister gör gemensam sak i vård- och omsorgsfrågor. Det är vi, allmänhet och väljare, som måste ta ställning.
