Debatter om stadsbyggande fastnar lätt i spektakulära detaljer. Som på Norra Stationsområdet, där all uppmärksamhet riktas mot de planerade höghusen ”Tors torn”.
Man kan ha olika åsikter om tornens höjd och utformning, men de upptar en ytterst liten del av det område som ska bebyggas. För Norra stationsområdet i dess helhet spelar det därför ingen större roll om de byggs eller inte, eller vilken höjd de får. Och att enbart diskutera tornen, eller frånvaron av klassiska bostadskvaliteter i Norra stationsområdet, är att missa poängen med stadsdelen.
Norra station är nämligen inte vilket bostadsområde som helst. Det är en alldeles för viktig del av Stockholm för att behandlas som ett bostadsområde över huvud taget.
Det är just här som Karolinska Institutet – en av de få platser i Sverige där det bedrivs forskning som är av internationellt intresse – har möjlighet att växa ihop med den befintliga innerstaden, och i en nära framtid även med KTH och Stockholms universitet.
Det är i möten och diskussioner mellan olika forskare som ny kunskap växer fram, och det är i mötet mellan forskning och näringsliv som nya kunskaper översätts till nya produkter. Stadsplaneringen kan inte påverka de institutionella hindren för sådana samarbeten, men den skapar fysiska hinder och möjligheter. Och den fysiska miljöns betydelse ska inte underskattas. Dagens universitet har lämnat föreställningen om renodlade utbildningsfabriker, och eftersträvar istället miljöer där utbildning, forskning, näringsliv och andra verksamheter kan komma så nära varandra som möjligt.
En av de viktigaste stadsbyggnadsuppgifterna i Stockholm är därför att planera så att avstånden mellan forskning och näringsliv minimeras. Och det kan inte göras var som helst. Det är bara inom den triangel som bildas mellan KI, KTH och universitetet som en forsknings- och arbetsmiljö med internationell konkurrenskraft kan växa fram. Det är detta sammanhang som gör utformningen av Norra stationsområdet till en viktig fråga för hela Stockholm.
Problemet med det aktuella planförslaget är främst de öst-västliga förbindelserna mot Hagaparken, KTH och universitetet, som antingen är ineffektiva och svåranvända eller saknas helt. Anledningen till detta är att planförfattarna vill skapa utrymme för en stor öppen plats vid nuvarande Norrtull. Norrtullsplatsen får en diameter på över 200 meter och en långt större yta än vad trafiken kräver, den är en ren arkitektonisk manifestation, som inte kan motiveras med några rationella argument.
Konflikten mellan den planerade platsen och behovet av förbindelser är uppenbar. Norrtullsplatsens storlek skapar långa avstånd mellan de punkter där det går att röra sig över, eller snarare förbi den. De öst-västliga gatorna genom Norra stationsområdet avslutas abrupt, all fordonstrafik tvingas in i den centrala rondellen, och fotgängare leds över platsen på gångbroar av samma slag som i 1970-talets förorter. Den utformningen har ingenting att göra med de kunskapsmiljöer som har visat sig mest framgångsrika under de gångna decennierna.
Norrtullsplatsen som symbolisk entré till Stockholm har prioriterats på bekostnad av effektiva samband mellan de forskningsinstitutioner och företag som ska svara för en betydande del av tillväxten i framtidens Stockholm. Om stadsbyggnadsnämnden ser utvecklingen av stadens ekonomi och samband som viktigare än arkitektoniska manifestationer bör den begära en radikal omarbetning av Norrtullsplatsen och dess närmaste omgivning.
Internationellt sett är Stockholm en liten och perifert belägen stad, och den möjlighet som just nu finns att skapa en forskningsmiljö av världsklass genom att placera in KI, KTH, universitetet, innerstaden och Hagaparken i ett gemensamt sammanhang kommer inte tillbaka. Varken Stockholm eller Sverige har råd att missa en sådan möjlighet. Tors torn, däremot, kan vi både ha och mista: i det större perspektivet är de befriande godtyckliga och oviktiga. Det största problemet med tornen är att de har kommit att skymma den långt viktigare diskussionen om Norra stationsområdets strategiska betydelse för Stockholm.
