Under modern tid har en tanke om konsten varit enormt inflytelserik: konsten är en aktivitet, det vill säga ett fritt handlande som förändrar något. En mäktig modern tradition säger att konsten skall spegla verkligheten utan att förvränga den. Endast genom att inte förvränga kan konsten påverka samhället, exempelvis genom att belysa oegentligheter.

Denna den ärliga spegelns tradition har haft en kontrahent som med starka argument hävdat motsatsen: endast genom att förvränga och framtvinga nya synsätt kan konsten förändra tillvaron.

Man kan sätta namnen realism och avantgardism på de här traditionerna. Det gemensamma för dem är att de ser konsterna som en aktivitet som påverkar. När massmediesamhället växer fram smälts dessa aktivistiska idéer samman med en vision av fördjupad demokrati. Jag skulle vilja påstå att vi lever i denna visions skymningsfas, i ett tveljus där inte allt som verkar aktivt är det längre.

I första delen av sitt egensinniga trebandsarbete ”Sphären” – en spekulativ historia över den mänskliga civilisationen betraktad som en sorts arvsföljd av blåsor, glober och slutligen skum av små bubblor – skildrar den tyske filosofen Peter Sloterdijk mänsklighetens situation när den moderna eran gryr. Den medeltida världsbildens himlasfärer kring jorden rämnar. Rymdens tomhet gapar kring planeten. Vad som händer, skriver han med en både gripande och komisk bild, är att människorna klamrar sig fast vid sitt klot och tillber gravitationen.

Närmare vår tid ersätts gravitationens gud av kommunikationens: järnväg, telegraf, television. Och just nu håller vi på att ersätta kommunikationen med interaktiviteten. Den förnimbara världen speglar sig själv allt mer i detalj och allt snabbare. Vad sker i en sådan situation med modernitetens centrala värdeord aktivitet?

När massmedieguruer yttrar sig i massmedier om massmedierna sker det gärna i formler. Det är inget konstigt i det: alla kompetenser stödjer sig på retoriska modeller. Men vissa är mindre tillförlitliga än andra. En särskilt skadlig formel säger att de nya, interaktiva medierna är aktiva, medan de gamla så kallade envägsmedierna är passiva. Meningen är att man skall tänka: bättre vara aktiv än passiv!

Så formulerad är hållningen svår att emotsäga. Men tänk om den innehåller ett annat budskap: du skall köpa illusionen av att vara aktiv för ett pris som består i att du handlar alltmer automatiserat.

Ingenting tyder på att ett automatiserat interagerande, exempelvis i form av en impulsiv kommentar till en artikel, är aktivare än ett flera veckor långt, ensamt grubblande över artikeln. Det aktiva livet har alltid ställts emot det kontemplativa livet, men det senare har först i modern tid ensidigt förknippats med klandervärd passivitet.

Till den moderna erans anda hör budet att påverka, inte låta sig nöja med det givna. I dagens enorma utbud av interaktiva handlingsmönster tycks denna idé om påverkan som befrielse fortleva, och många ser häri en fördjupning av demokratin. När jag nu hävdar att detta åtminstone i vissa avseenden är en illusion, är skälet bland annat att stora delar av interaktivitetsutbudet inte påverkar vare sig verkligheten eller premisserna för det interaktiva handlandet. Såtillvida är det fråga om automatiserade former av interaktivitet.

Dessutom finns det en annan sida av saken: vi verkar ha glömt bort den kontemplativa förmågans aktiva potential. Det krävs betydligt större mental aktivitet för att härbärgera inom sig ett givet fenomen utan att påverka det, än det gör för att trycka på en knapp som ger illusionen av att påverka fenomenet. På samma sätt är man en aktivare deltagare i ett samtal om man lyssnar noga och lägger det de andra säger på minnet, än om man hela tiden faller de andra i talet med triviala randanmärkningar.

Denna form av härbärgerande koncentration ägnar man sig åt när man tar del av litteratur och annan konst. Man förändrar inte själva konstverket, men man skapar ett sammanhang inom sig som ger konstverket mening. Det betyder också att man förändrar sig själv utan bekräftelse från någon omedelbar yttre påverkanshandling. Det har alltid, inom konsten såväl som politiken och vetenskapen varit denna form av besinning som bildat grunden för det handlande som förändrar samhällen.

Nu gör man sig förstås löjlig om man utslungar något slags anatema över allt aktivt kulturellt beteende. Gontjarovs namnkunnige soffliggare Oblomov är säkert i flera avseenden visare än mången flipperkula till handlingsmänniska (något som Richard Swartz nyligen påminde denna sidas läsare om), men till sin natur är han just därför en lika dålig vägledare som alla andra mer eller mindre frivilliga rekryter under uraktlåtenhetens lojt flaxande banér.

Visserligen har vi alla något viktigt att lära av Oblomov, liksom av den sorgsne målaren Lars Hertervig som i Jon Fosses roman ”Melancholia” ligger dagen lång på sängen i sin sammetskostym utan att låta sig avhysas i första taget från hyresrummet. För att inte tala om kopisten Bartleby i Melvilles berömda novell ”Bartleby the Scrivener”, mannen som så halsstarrigt undanber sig varje arbetsuppgift att han blivit själva galjonsfiguren på den mänsklig vägrans redlösa farkost.

Vad vi har att lära av dessa gestalter handlar om vikten av att söka bekantskap med det ohjälpliga i vårt liv, och inte plottra bort hela detta liv i ett ytligt trixande med det lilla vi kan påverka. Jag känner stor sympati för Bartleby & kompani, men mitt ärende är inte att lägga fram några av passivitetens tidlösa visdomar. Snarare är det slöseriet med potentiellt verkningsfull mänsklig kraft i interaktivitetsutbudet som upprör mig.

Vi lever alltså i en tätnande illusion av att delta och påverka som innehåller betydande mängder passivitet i meningen automatiserat beteende. Hur skall denna illusion brytas? Enligt en idag inflytelserik idé är inget enskilt fenomen värt något i sig självt. Det har bara mening som komponent i ett gigantiskt maskineri där det fyller en funktion. Också våra känslor är automatiserade. Men denna idé är själv en automatik.

Den gåtfulle tänkaren Plotinos (204–270 eKr) menade att det finns ett särskilt ljus som emanerar från alla ting. Detta ljus ger också enskilda föremål inom våra sinnens räckvidd ett egenvärde som inte kan reduceras till deras funktion i ett aggregat. Jag tror att vi bara kan övervinna automatiseringen om vi lyckas erinra oss tingens och varelsernas egenvärde. Men tanken på ett särpräglande andlighetsljus saknar hos de flesta trovärdighet.

Ingenting hindrar dock att vi föreställer oss en mörk variant av Plotinos ljus. När allt kommer omkring når himlen (rymden) ända in hit till planetens mark. Man kan därför tänka sig det sloterdijkska tomrummet som en kappa av oändlighet kring varje föremål. Denna kappa är en diskret påminnelse om vår egen ändlighet och ger den ett sanningsinnehåll som inte kan uttömmas i de funktionssammanhang vi tjänar i spegelmaskinen. Samtidigt är ändligheten kärntanken i varje demokrati: att alla bara har ett liv – en sanning som interaktiviteten tyvärr ofta bara karikerar.

Förr talade man om skenreformer vars funktion var att omge vissa politiker med en aura av handlingskraft. I dag ägnar vi alltför mycket energi åt ett automatiserat skenagerande som ger oss en känsla av aktivitet utan att någonting annat händer med oss än att tiden går. Man bör minnas att härskande alltid har handlat om att hålla människor sysselsatta, att ständigt vända deras uppmärksamhet utåt så att de inte kan härbärgera sina erfarenheter utan dessa rinner iväg åt alla håll omkring dem i stället.