Först och främst är det fantastiskt att se hur samtidskonsten får ta plats i diskussionen i svenska medier. Vi ser denna debatt som en viktig del av vårt verk, ett verk som för oss konstnärer varken börjar eller slutar med skulpturens fysiska utformning. Man kan argumentera för att det redan finns nog med skulpturer i Tensta (och på många andra ställen) och att det inte behövs fler. Vad det däremot tycks vara ett starkt behov av är en mer nyanserad bild av Tensta som plats.

Under vårt första besök i stadsdelen förra året berättade rektorn för Ross Tensta gymnasium att han dagligen kontaktas av personer som vill komma till Tensta med projekt som på ett eller annat sätt ska ”hjälpa” dem som bor där. Alltså ett väldigt flöde av god vilja som riktas mot Tensta utifrån. Och alla grundade på tanken på Tensta som en plats som har behov av hjälp. En plats som inte fungerar.

Det var alltså Wooloos första besök och vi såg naturligtvis de eldhärjade butiksfasaderna längs huvudgatan. Men vi såg också många saker som verkade lysande. Inte minst mötte vi många intelligenta och intresserade unga svenskar från hela världen som inte såg ut att behöva någons hjälp, allra minst vår.

Vi beslöt att göra en skulptur till dem, en skulptur som skulle avstå från att komma med modernistiska förmaningar om mänsklig gemenskap och istället ha en praktisk funktion. En skulptur som kunde fånga användarens energi och samtidigt vända den enkelriktade energiströmmen från omvärlden mot Tensta.

”Avfyrningsrampe” är precis vad titeln anger. Och som andra ramper i denna värld är den helt beroende av sina användare. En tänkbar användare är till exempel Ross Tensta gymnasium som har visat intresse att fira sina studenters utspring med fyrverkeri. Vi tycker det är viktigt för debatten att komma ihåg önskemålet om denna mycket konkreta och positiva användning av avfyringsrampen.

Inte för skulpturens skull men för att nyansera en debatt som djupast sett handlar om något långt viktigare: nämligen om hur samhället tillmötesgår det nya Sverige (och Skandinavien) som Tensta representerar. Väljer man att frukta destruktion från den ökande mänskliga energi som en generös svensk invandrings- och flyktingpolitik hela tiden skapar mer av, eller ser man istället ny skaparkraft?

Vad man än väljer att låta rampen betyda så tycks det som om debatten redan har visat en sak: Tensta är inte en svag stadsdel som behöver hjälp utan en resursstark plats vars input till staden bör tas på allvar. Eller som en äldre man sade till oss när vi nyligen presenterade skulpturidén i Tensta: ”Jag älskar raketer och fyrverkeri. Vilket jättebra sätt att påminna Stockholm om allt som kommer härifrån Tensta!”