Olof Hultin, chefredaktör för tidskriften Arkitektur, vill dra en lans för arkitektskrået och inleder sin artikel i SvD den 31 maj med en imponerande name-dropping av de arkitekter som varit inblandade i ombyggnaden av Slussen samtidigt som han ironiserar över den så kallade kultureliten som verkar för ett bevarande.
Nu är det långt ifrån bara ”kultureliten”, vilka dessa nu är, som är kritiska till den planerade ombyggnaden, vilket strömmen av invändningar mot förslaget vältaligt vittnar om.
Den öppenhet som kännetecknar stadsbilden när man kommer från Hornsgatan eller Götgatan beskrivs som en ”ganska banal panoramavy”. Det torde vara en upplevelse som inte delas av särskilt många. Istället framhävs ofta den frihetskänsla som infinner sig inför denna utblick och kontakten med det ursprungliga skärgårdslandskapet: Skepps-, Kastell- och Beckholmarna och Djurgårdslandet i samspel med vattnet.
Det liggande förslaget omfattar nya byggnader för kultur, arbetsplatser och handel. Politikerna har nu backat ifråga om den största byggnaden, den koloss som skulle nå högt upp mot Katarinahissen och definitivt omöjliggöra dagens ”ganska banala panoramavy”.
Detta beklagas av Olof Hultin, som tycks okänslig för att en plats också kan ge en originell upplevelse av urbanitet och samtidigt utblick. Att en plats med tiden kommit att få en ”själ” ingår inte i ekvationen. Här skall byggas och här skall kommersen in!
När man ser denna sinnrika trafikkarusell, skamligt illa underhållen, och dessa strömmar av cyklister och fotgängare som dagligen passerar Slussen kan man undra hur en enda bro skall kunna hantera all denna trafik, alla bussar, bilar och cyklister. Fotgängarna blir dessutom hänvisade till en blåsig bro medan de nu kan välja tre alternativa vägar. Och hur skall T-korsningen mellan den nya bron, Katarinavägen och Hornsgatan lösas, var skall busshållplatserna få rum?
Det riktigt stora greppet om Slussen saknas. Ett embryo finns i de så kallade idealisternas förslag (utom tävlan). I detta läggs tunnelbanan i en tunnel och Slussens och Gamla stans stationer slås samman. Det skulle innebära en ansenlig vinst om det är öppna vattenytor man vill ha och dessutom skulle risken för översvämningar av tunnelbanan från Mälaren elimineras.
Det har flera gånger varit mycket nära ögat. Tyvärr skäms de så kallade idealisternas förslag också av att ha ny byggnation på programmet – det tycks nu en gång för alla alltid vara arkitekters svaghet att alltid komma dragande med hus, varför inte parker?
”Det blåsiga betongflaket” var nödvändigt för att tunnelbanan skulle få plats och det lär inte gå att få bort så länge tunnelbanan skall gå där den gör. Med en annan lösning öppnas möjligheter för en harmonisk övergång från Gamla stan mot Söder. Det borde vara detta som diskuteras. Låt oss slippa denna panegyrik över taffliga lösningar som, om de genomförs, i framtiden kommer att betraktas som ofattbara dumheter.
