Debatten om ett Formmuseum i Stockholm har pågått i mer än tjugo år. Nu väcks tanken igen och det är nog rätt tid. Utgångspunkten är att vi behöver en samlingsplats för design och allt som rör sig i de många gränsområdena till detta. Trots att Sverige har både en stark idétradition som går tillbaka till Bauhaus, Swedish Grace och 1930-talet och en nutida internationell image som designnation saknas ett kreativt centrum.

Tidigare har detta behov definierats som ett museum för formgivning; ett museum med auditorium, litteratur, bildbibliotek och samlingar. När Kerstin Wickman, tidigare professor på Konstfack, utredde frågan 2002 blev slutsatsen att ett Formmuseum borde kopplas till Nationalmuseum.

Landets största samlingar finns på Nationalmuseum och genom att inordnas i den statliga sfären fick man tillgång även till samlingarna på Nordiska muséet och Moderna. Bakom Nationalmuseum finns en vacker sjötomt – fortfarande helt outnyttjad. En ung arkitekt gjorde en ambitiös ritning och gräsmattan verkade nyklippt.


Dåvarande socialdemokratiske kulturministern Leif Pagrotsky lade grunden till Designåret 2005, men han gav inga extra pengar till evenemanget och var inte beredd att stödja ett Formmuseum. Även nuvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har klargjort att det inte blir något anslag; detta i en intervju med henne som jag gjorde för Sköna Hem.

Att behovet av ett kreativt centrum är stort visade den knökfulla debatt med kända internationella deltagare som nyligen hölls på Konstfack. Sammanfattningen blev att man måste byta inriktning och utgångspunkt. Föreningen Formmuseets vänner har haft många starka opinionsbildare. Ordförande var länge den designintresserade prinsessan Christina och i styrelsen satt andra personer nära makt och pengar. Men de kom ingenstans.


Skälet till riksdagens ointresse, från höger till vänster, stavas Ikea, H&M, Electrolux, Ericsson, Volvo, Sandvik, Lammhults, Gudrun Sjödén och Whyred. Våra världsföretag har många svenska formgivare knutna till sig och inom politiken anser man därför att de som i längden gynnas av ett designcentrum är, ja just det, stora och små företag.

En framtida strategi måste då vara att finansiera verksamheten utanför den statliga sfären, med privata sponsorer. Med olika events skapar man en medvetenhet om behovet, både av innehållet och av ett tak över huvudet. Härifrån kan sedan en rad högintressanta evenemang utgå – som Stockholm hittills aldrig upplevt.


Nyckelorden för verksamheten blir ”nutid” och ”aktualitet”. Li Edelcoort, stridbar rektor för designutbildningen i Eindhoven i Nederländerna, använde begreppet ”contemporary” under Konstfacksdebatten.

Därmed förändras fokus: från ett museum med samlingar till ett fristående centrum där föremål, idéer och dynamiska personer lånas in. På många plan kan man sedan samarbeta med de befintliga museerna, världsföretagen och alla andra kraftkällor. En fot befinner sig i kultursfären och den andra i den kreativa industrin.

För Stockholm – både staden och länet – har en sådan verksamhet stor betydelse. Den drar till sig innovativa människor, som har staden som global bas och är trendbildande i stadens utveckling. Den är imageskapande på ett sätt som är svårt att uppnå med andra insatser. En medveten strategi bör vara att under en kommande lågkonjunktur samarbeta med olika fastighetsbolag för att frigöra ateljéer och ateljéområden.

Vad som krävs är också att en yngre generation kliver in. De som vill ägna sig åt detta kan räkna med starkt stöd och mycket uppbackning.