Martin Jönsson försöker tolka ett uttalande gjort av Ebba Witt-Brattström förra veckan, och jag kan hjälpa honom på traven. För i motsats till honom har jag talat med henne. Och hon sade då att ”Det var mitt sätt att slippa frågan, och jag kunde inte föreställa mig att DN skulle trycka det icke-svaret”.

Vad gäller sekretessen kan jag försäkra att vi tar den på största allvar. Under mina år som ständig sekreterare har den stadigt skärpts. Antalet inblandade personer blir allt färre, ledtiderna har kortats ned radikalt, vi använder inte längre e-post i Nobelärenden, allt som skrivs på våra datorer sparas ned på självkrypterande diskar, etc. Och det arbetet kommer att fortgå.

Förvisso spekuleras det kring läckor. Men ofta på ett slappt och rutinmässigt vis. Det går inte heller att komma ifrån intrycket att många gör det då de egentligen inte har något intelligent att säga om litteratur i allmänhet och pristagaren i synnerhet. Men spalterna måste ändå fyllas. Med nåt.

Vi har inga indikationer på läckor. Vem som helst som följt diskussionen i pressen före tillkännagivandet kan se samma sak. Gissningarna har varit legio, inte minst i Jönssons egen tidning. Och när Ladbrokes stängde spelet på Nobelpriset i litteratur i torsdags skrev de i ett pressmeddelande ”Hatten av till Svenska Akademien och deras organisation. Spelen har varit jämnt fördelade mellan förhandsfavoriterna så vi ser inga indikationer på att några vet mer än de borde.”

Bristen på utläckt förhandsinformation demonstreras också vältaligt av det faktum att medarbetare på Jönssons EGEN kulturredaktion vid två tillfällen förra veckan försökte tubba folk här i Börshuset att bryta det tystnadslöfte alla inblandade har. Så om Jönssons ömsinta oro över vår sekretess finns bara ett ord. Hyckleri.

LÄS SVD:S REPLIK: ”Vanlig hederlig journalistik”