Att Forum för levande historia nu tar sig an kommunismen väcker många åsikter. Vi i Sverige ska vara stolta över att ha en myndighet vars uppgift är att lära oss att bli bättre människor, säger några som jag pratar med. Andra tycker att Levande historia omedelbart ska läggas ned – och talar om huset i Gamla stan som en propagandacentral, den här gången med instruktioner att svärta ner kommunismen och därmed vänstern och socialdemokratin.

Kritik är inget nytt för Forum för levande historia. Myndigheten grundades av Göran Persson år 2003, efter dennes Förintelse­konferenser i Stockholm, och har sedan dess varit en omdebatterad konstruktion. När jag träffar överintendent Eskil Franck på tjänsterummet tar han tidigt upp hur utsatt han känner sig:

–Det här är vår stora chans. Den här satsningen måste helt enkelt lyckas. Vår existens hänger på det.

När jag frågar om det finns något som visar att den första satsningen lyckades, den om Förintelsen, då skakar han på huvudet, och dröjer med svaret.

–Egentligen inte, fast jag har förstås det här, säger han och ger mig en undersökning som berättar om hur många lärare som känner till Levande historia, och hur många av dem som har förtroende för myndigheten.

Visst, siffrorna ser bra ut, men det är väl eleverna som utgör den viktiga målgruppen?

Naturligtvis, och därför genomför man en rejäl mätning den här gången, för att kunna se effekterna av satsningen. En undersökning sker nu, före kampanjen, och en om ett år.

–Det där är dödfött, säger Klas-Göran Karlsson, som är histo­riker och arbetar i projektet. Det går bara inte. Vi kan inte få fram hur just Forum för levande historia påverkar människors ­tolerans. Vi är inte i ett labb, och det finns alldeles för många and­ra variabler.

Ett problem är alltså att det är svårt att mäta resultaten från myndighetens arbete – som för övrigt kostar skattebetalarna över 43 miljoner kronor per år – ett annat att vi egentligen inte vet huruvida mer kunskap verkligen leder till att människor blir mer toleranta mot varandra.

–På sin höjd vågar jag påstå att kunskap är en nödvändig ingrediens, fast den är inte tillräcklig. Något annat måste till, säger Eskil Franck.

Kampanjen ser ut som den förra, det vill säga ett brett batteri bestående av bok, häfte, elevmaterial, lärarhandledning, webbplats, föreläsningar och seminarier – samt resor, om Eskil Franck får som han vill, och kan skicka eleverna till Gulag och The Killing fields i Kambodja.

–Det finns inget som påverkar mer än att ha varit på platsen där det ägde rum. En annan journalist frågade nyligen vad jag skulle göra om jag hade obegränsade resurser att lägga på Förintelsen. Jag skulle skicka alla våra gymnasister till Auschwitz.

I paketet ingår dessutom en liten utställning, Lillebror ser dig, om den unge Pavel Morozov, som angav sin pappa för partiet, mördades av sina farbröder och blev stor sovjetisk hjälte, med gator och torg uppkallade efter sig. Historien användes i propaganda­syfte, och är delvis myt.

Man kan fråga sig hur lätt det blir att hitta beröringspunkter mellan dagens svenska verklighet och ”angiveri inom familjen i ett totalitärt samhälle”, men Eskil Franck är övertygad om att det går.

–Jag ser det som en aptitretare, om man nu kan använda det ordet. Utställningen provocerar, och får igång besökarna, som sedan frågar sig hur detta var möjligt, hur kunde det äga rum, vad krävdes för samhällsklimat, och skulle det eventuellt kunna ske här i Sverige?

En stor del av Sveriges gymnasister är invandrare eller barn till invandrare, och många av dessa flickor och pojkar är själva sargade av krig och förföljelse. Man kan fråga sig hur svårt det blir att få dem intresserade av folk­mordet i Kambodja för 30 år sedan.

–Det där är ett annat problem, säger Eskil Franck och vilar huvudet i händerna en stund. Låt oss kalla det en stor pedagogisk utmaning. En begåvad lärare kan till exempel fånga upp elevens egna erfarenheter, och sedan försiktigt binda ihop dem med vad som hände i Kambodja.

Redan i augusti skrev Åsa Linderborg en uppmärksammad artikel i Aftonbladet, och förklarade att Forum för levande histo­rias kommande kampanj var beställd av den borgerliga regeringen för att ”giftstämpla all vänster”, genom att sprida ”indoktrineringsmaterial förklätt till läromedel”.

Åsa Linderborg är långt ifrån ensam om att kritisera. I själva verket blåser det hårt kring Forum, från flera olika håll, från folk på vänsterkanten, från dem som värnar om kampanjen mot Förintelsen, och som befarar att det projektet får mindre uppmärksamhet framöver, från historiker som tycker att materialet rymmer alldeles för många fel och förenklingar – och från folk på högerkanten som menar att myndigheten inte lyfter fram ideologin ordentligt, inte tydligt visar hur farlig den marxistiska teorin är, i och med att den så ofta eller alltid leder till våld och förtryck.

–Man tonar medvetet ned den ideologiska förklaringen, säger Claes Arvidsson, ledarskribent på SvD. För vad är den gemensamma nämnaren i dessa tre länders brott mot de mänskliga rättigheterna? Jo, det var kommunistiska partier som utförde massmorden.

–Jag förstår inte den invändningen, svarar Eskil Franck. En ideologi kan inte beskyllas för handlingar. Det är människor som mördar, inte teorier.

–Vi tar faktiskt upp ideologin, och det i detalj, säger Klas-Göran Karlsson, som har skrivit en del av projektets material. Vi visar till exempel att ingenstans har ett kommunistiskt maktövertagande lett till en demokratisk utveckling. Kommunismen är en viktig förklaring till att det gick som det gick, men inte den enda.

–Snarare handlar det om ett möte mellan ideologin, som anlände utifrån, och varje nations särskilda historia och kultur och relation till våld.

För Klas-Göran Karlsson gäller det att fråga vad som redan fanns på plats, som olika gruppers olika behov och strävanden – och att fråga hur situationen i landet såg ut just då. Var man mitt uppe i ett krig, rådde kaos och förvirring, eller lugn och stabilitet? Det är sådant som avgör hur nya idéer tas emot.

Kampen om ideologins plats i förklaringsmodellen kändes av också under den stora invigningen i Kulturhuset.

I ett av seminarierna hävdade Maipeng Chen, poet och dissident från Kina, att individen tillerkänns alldeles för lite värde inom kommunismen, eller inget alls, och just den hållningen gör det sedan lättare att genomföra utrensningar och massmord. Med andra ord, där finns en inbyggd defekt.

I ett annat seminarium läste historikern Michael Schoenhals upp ett dokument som visade hur skrämmande långt Mao var beredd att gå i kampen mot klassfienderna. Därefter avslöjade han att det vi hade hört var George W Bushs senaste tal, där han förespråkar grov tortyr i kampen mot terroristerna.

Med andra ord, brott mot mänskligheten äger rum i olika politiska system. Forums satsning handlar inte om att fördöma kommunismen, utan om att lära oss känna igen dessa brott vare sig de utförs i kommunismens eller demokratins namn, som ­Michael Schoenhals ser det.

En del av kritiken mot Levande Historia handlar om att myndigheten gör fel, en annan rör dess rätt att existera. Flera tycker det är olyckligt att Sverige nu har ”en nationell extramagister” som lyder direkt under regeringen:

–Titta på sidan 29 i lärarhandledningen, säger historikern Håkan Blomqvist, där skriver man så här: ”I en diktatur står historieskrivningen alltid i statens tjänst.” Men det är ju exakt vad Forum för levande historia gör, låter historien stå i statens tjänst, det vill säga går regeringens ärenden.

Liksom flera andra som jag talar med tycker han att det är bättre för demokratin om regeringen i stället satsar direkt på att utveckla historieämnet – och till exempel utser en oberoende akademisk stiftelse, som sedan utför uppdraget.

–Som det nu är kan man oroligt fråga sig vad nästa regering ska ge för uppdrag till myndigheten? Vad ska då lyftas fram? Det kan bli vad som helst!

Men kan det verkligen det? I ett perspektiv tuffar Forum för levande historia stadigt vidare, under två olika regeringar, och efter Förintelsen tar man sig nu an ännu ett av århundradets största brott, för att sedan, i nästa etapp, informera våra gymnasister om något annat stort och viktigt, som slaveri, kolonialism eller rasbiologi, för också om det måste någon berätta.