Kristina Alvendals angrepp på Stadsmuseet har väckt debatt. Jag kan dock hålla med henne på en punkt, nämligen att det är viktigt för museets trovärdighet att dess kulturhistoriska klassificeringar är begripliga för allmänheten. Det är i hög grad en pedagogisk fråga. Museets uppgift är att belysa Stockholms kulturvärden och agera när de hotas. Detta är viktigare än någonsin just nu när staden planerar för en omvandling som saknar motstycke sedan 60-talet. Klassningen är ett av museets verktyg, men lika viktigt är det att driva en vital och aktiv utställningsverksamhet.
Museet kunde vara en mötesplats och ett debattforum för aktuella stadsbyggnadsfrågor som berör kulturhistoriska värden. För närvarande fungerar det inte så, möjligen beroende på att museet är urvattnat på resurser. Men finns viljan?
Låt mig bli mer konkret. På senaste tiden har hoten mot historiska värden av högsta klass hopat sig på minst tre olika ställen. För det första Stadsbiblioteket, en världsberömd byggnad invävd i en helhetsmiljö med avgörande betydelse för dess verkan i stadsbilden. Staden själv planerar en tillbyggnad som slår sönder denna helhet och förvandlar det gamla biblioteket till ett annex. Stadsmuseet har agerat kraftlöst, förmodligen därför att det självt tillhör samma förvaltning som biblioteket, alltså en omständighet som inte har något som helst att göra med de kulturhistoriska värden som är hotade och som det är museets uppgift att slå vakt om.
För det andra Slussen. Här gäller det en plats i staden präglad av sin topografi och sin historia, där höga berg och täta stadskvarter möter vatten och vida vyer, där utblickarna oväntat öppnar sig åt alla håll. Politikerna har just lagt fram ett förslag som stänger utblickarna och stympar stadsbilden, men som betingas av höga exploateringskrav. Ett självklart ämne för en utställning och för debatt. Stadsmuseet har tidigare visat de förslag som staden tagit fram, men knappast använt sina välbelägna lokaler för att djupare analysera de kulturhistoriska värden som just nu står på spel.
Sist och slutligen området kring Stadshuset och Centralstationen. Här väntar tidernas häftigaste exploatering. Vi talar alltså om det område som genom det senaste seklet varit det vanligaste motivet för vykort och turistbroschyrer från Stockholm. Eller – för att använda ett språk som går hem idag – Stockholms främsta varumärke. Vi ser redan den nya skalan växa fram vid sidan av Stadshuset, men det är bara första etappen i en total förändring av topografin genom bland annat nya stadskvarter med inslag av höghus på ett betongdäck över spårområdet.
Också här har givetvis Stadsmuseet en viktig uppgift att belysa och diskutera konsekvenserna för stadens kulturvärden. Det stora problemet är att museet för sina resurser är beroende av politikernas välvilja. Detta faktum komplicerar onekligen museets omsorg om kulturvärden som står i vägen för politikernas aktuella planer. Dessvärre är det just sådana värden som är mest akut hotade idag.
