Stadsmuseets värdering av byggnader måste baseras på mer allmängiltiga och bestående kriterier än byggnadernas popularitet just idag eller enskilda politikers smak. Om detta verkar jag vara överens med både Ola Andersson (9/6) och Madeleine Sjöstedt (10/6). Däremot verkar jag inte vara överens med Kristina Alvendal (4/6).

Kristina Alvendal skriver att stadsbyggnadsnämndens uppdrag är att väga olika intressen mot varandra, och att nämnden ska fatta sina beslut utifrån goda underlag och en väl underbyggd argumentation. Det är svårt att invända mot den beskrivningen. Samtidigt har dock Alvendal valt att frångå de principer som hon hänvisar till genom att formulera ett anmärkningsvärt uttalande till nämndsammanträdet den 23/4, där hon skriver att nämnden ska bortse från blåklassningen av Trygg-Hansahuset såväl som liknande ogenomtänkta klassningar.

Hur nämnden ska gå till väga för att kunna bedöma graden av genomtänkthet i Stadsmuseets klassningar framgår inte av uttalandet, inte heller om bedömningen ska göras av nämndledamöterna själva eller av någon annan konstellation. Att Alvendal i allra högsta grad lägger sig i Stadsmuseets värderingar framgår däremot tydligt, och vad anledningen till detta är kan man bara spekulera i. Alvendal har inte förklarat hur hon har kommit fram till att just blåklassningen av Trygg-Hansahuset är ogenomtänkt, och på vilket sätt hon anser att denna klassning strider mot intentionerna i PBL, eller utgör ”ett hån” mot andra blåklassade byggnader.

I sitt inlägg i SvD skriver Alvendal framför allt om förnyelsen av Stockholms city, men hon lyckas inte förklara vad detta har med Trygg-Hansahuset på Kungsholmen att göra. Hon nämner inte heller de principiella frågeställningarna om relationen mellan politiker och tjänstemän, eller om stad och arkitektur.

I fallet med Trygg-Hansahuset, såväl som i de flesta andra stadsbyggnadsfrågor, utgör de arkitektoniska kvaliteterna och stadens behov två olika intressen, som måste vägas mot varandra, eftersom de drar åt motsatta håll: arkitektur eller stad. Jag förklarade detta mer utförligt i mitt inlägg 25/5. Stockholms slott, som Alvendal gärna hänvisar till, är utifrån ett strikt urbanistiskt perspektiv betydligt mer problematiskt än Trygg-Hansahuset: slottet ligger i vägen för Norrbros förlängning och försämrar därigenom kontakten mellan Gamla stan och Norrmalm, marken där det ligger skulle kunna bebyggas med ett tre eller fyra gånger så högt markutnyttjande, byggnaden står till stora delar tom, och den uppvisar slutna och avvisande bottenvåningar mot angränsande gator. För stadslivet vore en rivning av slottet och ett framdragande av Norrbro till Slottsbacken med andra ord en välkommen åtgärd, som dock inte kan beslutas av Stockholms stad, då slottet till skillnad från Trygg-Hansahuset utgör ett riksintresse.

Kristina Alvendals försök att omyndigförklara sina tjänstemän öppnar för ett fullständigt godtycke i stadsbyggnadsfrågorna. När nämndens ordförande begär att ledamöterna ska bortse från underlag där tjänstemännen kommit fram till ”fel” slutsats så förskjuts det politiska uppdraget från en avvägning mellan olika intressen till att bli en rent ideologisk eller personlig bedömning, där all sakkunskap är överflödig. Och en kunskapsfientlig beslutsprocess ger ingen stabil grund att bygga staden på. Samarbetet mellan politiker och tjänstemän kan naturligtvis utvecklas, men en enskild politikers smak kan aldrig väga tyngre än det kunskapsunderlag hon har att ta ställning till. Stadsbyggande är inte en smakfråga