Förra våren upptäcktes att skulpturen Om Varandra, som sedan 1973 varit placerad på Klara Mälarstrand mitt emot Stadshuset, men som 2003 flyttades till ett magasin i Frihamnen för att lämna plats åt ett sophus, var stulen. Statyn är gjuten i brons; den är närmare tre meter hög; den väger upp mot ett par ton; den är spårlöst försvunnen från ett kameraövervakat område. Polisanmälan gjordes först i januari 2012.

Konstnären heter Björn Erling Evensen, en av Sveriges internationellt mest erkända konstnärer. Fortfarande, vid hög ålder, är han dagligen fullt verksam i sin ateljé i Visby. Ett världsnamn, representerad på rader av framstående museer; hans skulpturer finns i metropoler från Australien till USA; han har varit gästprofessor vid två amerikanska universitet. För tre år sedan var han i Utah och föreläste om sin konst i samband med en utställning. Det skulle aldrig hända i Sverige, sa han då. Detta provinsiella ointresse kallade han för välfärdsdvalan. I dag upprepar han samma sorgsna omdöme om kulturklimatet i sitt hemland.

Hur kan någon ha tagit sig in i Frihamnen med en hjullastare (eller vad som krävs) och lyfta i väg ett par ton skulptur? Enligt anställda i hamnen försvann skulpturen redan efter ett halvår. Någon som reagerade? Först 2011 upptäcktes att statyn var borta; var det ingen som har haft tillsyn och ansvar under åtta år? Och varför placeras en oersättlig skulptur i ett magasin i Stockholms frihamn för att glömmas bort?

Nonchalansen tycks bekräfta Björn Evensens dystra karakteristik av hur lättvindigt Stockholms stad ser på den offentliga konsten. Som en perifer företeelse. Som man kan ha eller mista. Flytta på, när den är i vägen. Inget prioriterat. Inget egenvärde.

En skulptur som har stått på en och samma plats i decennier borde ha en viss besittningsrätt till platsen i fråga? (Ett gatunamn med samma ålder är skyddat av kulturminneslagen och ändras inte på hur som helst.)

Har man en gång valt en viss plats för ett visst konstverk, och som man får anta, för att just den platsen var den bästa för just detta konstverk, bör det då inte vara mycket starka skäl för att beröva platsen sin konst? Det är möjligt att ett sophus är ett tillräckligt starkt skäl.

Stockholm växer och förändras och självklart sker förändringar av stadsrummet, men borde det inte vara förenat med mer eftertanke då någon myndighet anser att ett konstverk måste flyttas. Stöter man på arkeologiska rester vid anläggningsarbeten, kallas antikvarisk expertis in och bygget får sansa sig. Visst kan man önska att konsten har ett likvärdigt skydd.

Om det är helt nödvändigt att bygga ett sophus (eller vad det än kan tänkas vara), där det sedan tidigare finns ett konstverk, bör då inte konsten, innan sophuset byggs, först flyttas till en alternativ permanent plats? Alltså inte placeras i ett magasin för att glömmas.

Har kulturborgarrådet, Madeleine Sjöstedt, något svar; borgarrådet har ju nyligen bloggat om den offentliga konsten i Västertorp, och värdet av att konsten får ta större plats i samhället? Eller kanske oppositionsborgarrådet, Tomas Rudin; även han har på senare tid, efter ett besök i Malmö, visat ett påtagligt intresse för offentlig konst.

Det är nonchalansen som är mest upprörande. Flytta undan, vart som helst, så får vi senare se. Det löser sig. Och vem bryr sig, egentligen?

Björn Evensens unika skulptur är antagligen sedan länge nersmält och omvandlad till klingande mynt. Inte mycket att göra. För sent att utkräva ansvar.

Men, vore det inte ett gott politiskt initiativ att införa en ordning, där ett konstverk inte får flyttas med mindre än att det finns en alternativ placering?